Jordens undergång!

”The foundation of morality is to give up pretending to believe that for which
there is no evidence, and repeating unintelligible propositions about things
beyond the possibilities of knowledge.”

Thomas Huxley

Jordens undergång intäffade som bekant inte den här gången heller. Man kan skratta åt tokerierna, men det känns inte bra. Hur många har sagt upp sig? Avlivat hunden? Bränt sina (och familjens) besparingar? Gjort bort sig kungligt helt enket?

Det är också ganska märkligt att någon kan ha detta ögonblick som sin högsta önskan. Så stark att all vettet flyger sin kos så fort någon tok-pastor nämner ett datum. En önskan om evig salighet för dem själva och evig dom åt oss andra. Vissa kanske vill tro på det viset. Men andra rår inte för det. (Det var väl kanske inte riktigt världens slut heller som väntan gick ut på, utan express upp till himmelriket för de rätttroende.)

Så, nu go’ vänner, ska vi aktivera häcklarkören och förmedla för dessa, av vår herre olycksaligt övergivna själar att de är fullkomligt korkade som trodde att slutet var här för att en idiot med bibel sa det? Skall vi sedan förklara för dem hur fullständigt kokkobello i pannkakan de är som försöker hitta bortförklaringar när himlafärden uteblev?

Nej, dels tjänar det inget gott syfte, dels spelar det ingen roll. Ju hårdare de angrips desto mer hårdnar skalet runt deras tro. Ty, stark tro – eller ingen tro alls – är centralt för indviden. Vi måste hitta gemensamm kontaktytor i dialogen mellan varandra, säger Chris Mooney, författare till bland annat ”Unscientific America” och liknande böcker. Han anser att Hichens, Dawkins, Dennett och Harris går för långt.

Som om dessa herrar missar målet för att de siktar för bra? Det kan kanske stämma. Varför lyssna på någon som förklarar att hela ditt liv är murat på männsklighetens största lögn och du är spåndum som inte fattar det?

Matt Dillahunty insåg detta på egen hand genom att flitigt studera Bibeln. Han låter troende söka upp honom istället för tvärt om i ”The atheist experience”.

Jordens undergång är inget datum, men den är oundviklig. Solen är en helt vanlig, alldaglig gul stjärna. Det är 150 miljoner kilometer mellan solen och Tellus, och de är ungefär lika gamla – 4,6 miljoner år. Solen har ännu ej nått sin medelålder. Det spelar ingen roll för vår del. om ca 1 miljard år har solens förändrats så mycket och blivit så varm att allt hav på Jorden har förångats. Koldioxinet i luften har dessförinnan sjunkt till en kritiskt punkt varvid betingelser för växtlighet upphör att existera. Och med växterna försvinner syret – Hejsvejs och tack för fisken!

När Solen har passerat medelåldern och börjat sin resa mot döden expanderar den först. Massan sjunker och jordens omloppsbana utvidgas. Andra rön tyder på att Jorden kommer att slukas upp av solen. Hur som helst är det nog kört.  När solen slutligen dör bildas nya grundämnen som kan ge upphov till nya planeter och varför inte, nytt liv?

Reinkarnation således.