”Yes we have soul; but it’s made of lots of tiny robots”
daniel C. Dennett
”Det där måste jag testa”, sa jag och studerade misstroget det lilla anspråkslösa armbandet i syntetmaterial med en liten fastnitad metallbit..
Försäljaren sa åt mig att ställa mig på ett ben, blunda och sträcka ut armarna. Han tog tag i min arm och bröt min balans utan problem. Sedan upprepade vi scenariot med det lilla undantag att jag nu fick hålla i armbandet.
Balansen var intakt, trots att försäljaren tog i betydligt mer än förra gången.
”Du höll på ett annat ställe på armen!”, försökte jag.
Nytt test, med och utan armband. jag hade betydligt bättre balans med armbandet.
”Armbandet i sig utgör en motvikt!”, försökte jag. (metallbiten på armbandet skulle, enligt försäljaren, utgöra denna balanshöjande effekt.)
Nytt test. Jag höll i armbandet hela tiden, men växlade mellan att röra vid metallen och enbart röra vid armbandet. Helt klart en effekt då jag höll i metallen. Marknadsbesökare började flockas kring skådespelet. Jag var nu en viktig kugge i försäljningsstrategin, antingen jag ville det eller inte.
”Ok! hur funkar det här? Vad är den bakomliggande orsaken till denna effekt?”, frågade jag.
”Vet du precis hur alla maskiner du har omkring dig fungerar?”, sa försäljaren retoriskt.
Det är sant. Jag får ingen oemotståndlig lust att plocka bort höljet på datorn och studera processorn, internminne och hårddisk varje gång jag startar upp maskinen och ser att den fungerar. Det är ju först när den inte fungerar som jag börjar tänka i de banorna. Det är bara det att jag hade varit mycket mindre skeptiskt till det där armbandet om det hade varit belamrat med ett par dioder, något slags chip och, tja varför inte ett litet batteri.
Detta är en nyttig läxa.
Frågor kvarstår. a) Hur kan det fungera om det fungerar? b) Om det inte fungerar, hur kunde jag bli duperad att tro och uppleva den påstådda effekten?
Csaar's 