Tryck – och yttrandefrihet

‘It’s now very common to hear people say, ”I’m rather offended by that”, as if that gives them certain rights. It’s no more than a whine. It has no meaning, it has no purpose, it has no reason to be respected as a phrase. ”I’m offended by that.” Well, so fucking what?’

Stephen Fry

 Jag kommer ihåg att jag som fjunig yngling blev något bestört över reaktionerna som kom då Salman Rushdie fick sin ökända bok publicerad föregående århundrade. Att bli dömd till döden för något man skriver är befängt, men vissa ”motreaktioner” fann jag om möjligt mer befängda – högt uppsatta (stundom religiösa) ledare tyckte att han mer eller mindre fick skylla sig själv. Jag noterade samma reaktion angående Lars Vilks illustrerade bravader. Då var det många som gav uttryck åt tanken att Vilks med rätta fick skylla sig själv. Han borde ha räknat ut vad reaktionen skulle bli var deras argument. Det är inte poängen. En fullkomligt absurd reaktion är inte motiverad som följd hur given den än kan tänkas vara. Exempelvis försvarar vi inte föräldrar som pryglar sina barn då de råkar spilla vid matbordet oavsett om dessa barn är fullkomligt införstådda med vad som händer om de spiller. När vi vidgar vår vy tappar vi ofta fokus på de detaljer som verkligen är viktiga i sammanhanget. Bara för att vi med stor precision kan räkna ut hur vissa reagerar inför något betyder inte det i sin tur att reaktionen är befogad. Det är ett slags tankefel det där, att andras befängdheter är rätt bara för att vi med all säkerhet kan räkna ut vad de kan tänkas ta sig för. Kanske hänger det ihop med mångas önskan att då och då få säga: ”Vad var det jag sa!”  

 Visst kan något som sägs, eller publiceras förtjäna en reaktion – vad är annars vitsen med att uttrycka sin åsikt? Vi får tåla att alla inte tycker likadant. Vi får tåla att vi blir motsagda. Och visst finns det en del som tror att det är ett brott mot yttrandefriheten då de förklaras vara idioter för något de sagt eller skrivit. Så är det naturligtvis inte. Yttrandefriheten är en sak mellan staten och individen, vi skall inte censureras eller uppmanas vara tysta. Vår åsikt kan till och med bli föremål för rättsliga åtgärder. Men lagens representanter bör inte uppmana oss att sluta uttrycka vår åsikt, hur mycket extra arbete den än ger dem. I så fall borde de också uppmana folk att sluta titta på fotboll. Ja, fotboll och blogg är två precis lika värdelösa företeelser. Men, om reaktionen på vad som publicerats inte kan betraktas som laglig är det ganska anmärkningsvärt att polisen föredrar att publiceringen upphör snarare än att reaktionen utreds.