Relativistisk moral – ren idioti

Relativistisk moral – ”du har ingen rätt att lägga dina moralvärderingar på någon annan kultur. Vad som är fel här kan vara rätt där.”

 Detta är ett ytterst korkat yttrande som tyvärr är vanligt – förmodligen för att a) det finns många korkade människor som inte följer den fornnordiska doktrinen ”bättre tiga och tagas för dum än att tala och undanröja alla tvivel” eller b) moral är en svår fråga i en pluralistisk värld och ett snabbt sätt att avsluta diskussionen är att säga att ”detta är rätt för oss och det där är rätt för dem, bara alla är nöjda och glada”

 Det är tyvärr det inte alla är – ”nöjda och glada”. Det finns sätt att leva, som somliga lever, och det sättet leder till sorg och olycka för andra i deras närhet: förtryck mot kvinnor till exempel, (och män också för den delen.)

 Steven Pinker har ett exempel i sin bok ”The blank slate”. Låt oss säga att det fanns en enda person i hela världen som utövade kvinnlig könsstympning på sina döttrar. Hela världen skulle i det läget reagera med avsky och den enda frågan skulle vara vilket straff som skulle vara lämpligast för detta fullkomligt vidriga brott.

 Men, när miljoner människor ägnar sig åt denna ”sed” förvandlas det plötsligt till ”kultur” och istället för att avskyn mot seden (brottet) ökar en miljon gånger, minskar den. Det är då relativismen poppar upp sitt vidriga huvud och sår tvekan i folks sinnen. En del kan till och med pausa och undra om det är rätt eller fel att finna denna och dylik handling varandes ett objekt för allas vår avsky.

 Det hela är enkelt. Relativismen snubblar egentligen på sina egna skosnören. Att påstå att ingen har rätt att hävda sin egen moraluppfattning mot någon annan är faktiskt att göra just det som relativismen själv påstår att man inte får göra.

 Ett omöjligt ställningstagande både ur moralisk och logisk ståndpunkt. Här finns förresten något som gör att vi borde ifrågasätta det rimliga i att låta omskära pojkar innan de är vuxna nog att tro på en gud som av någon anledning måste ha deras förhud.

Annonser
Det här inlägget postades i Okategoriserade. Bokmärk permalänken.

21 kommentarer till Relativistisk moral – ren idioti

  1. samuel agetorp skriver:

    Mycket bra skrivet, spot on!
    Delar detta vidare via facebok, för folk som tror att t.ex kristen moral är rätt för alla kristna och att islamistisk moral är rätt för alla dem, och därför inte förfaras över t.ex könsstympning och liknande kulturbetingade brott, behöver få sig en tankeställare!
    tack för ett mycekt bra inlägg!

    Gilla

  2. Max Kern skriver:

    Icke vidare oväntat kanske – men jag håller inte med dig.

    Först ett litet klargörande. Det du kallar ”relativistisk moral” skulle jag nog hellre benämna ”pluralistisk moral”. Och då skulle jag delvis kunna ge dig rätt i att det vore fullständig idioti att hävda ”jag har en moral som säger att alla moraluppfattningar är giltiga” – eftersom jag då skulle hamna i en rad självmotsägelser och alternativt – inte alls förstår vad moral är.

    Den relativistiska moraluppfattningen är dock bara deskriptiv (inte preskriptiv) och den säger: Jag har sett mig om i världen och funnit att alla skilda folk värnar det beteende som man själva uppfattar som gott och riktigt. Och detta empiriska faktum är inget som en relativistisk moraluppfattning kan tycka bu eller bä om. Det bara är så!

    Själva konflikten uppstår först därefter i mötet mellan olika uppfattningar. Där då den pluralistiska uppfattningen då rycker på axlarna och säger ”live and let live”. Medan moralisten givetvis menar att han själv har rätt – och dom andra fel! (Vilket faktiskt fortfarande är den mest förekommande attityden).

    Då till skillnad från relativisten som menar att ”de andra agerar rätt utifrån sina egna föreställningar om vad som är bra och riktigt för dom”. Det finns, s.a.s. ingen kultur som predikar kvinnlig könsstympning utifrån en förvissning om att upprätthålla en felaktig eller ond moral.

    Alltså den som gör dumma saker gör det oftast inte utifrån en vilja att göra dumma saker utan utifrån den egna förvissning om att handlandet är rätt och riktigt. Hitler såg sig exempelvis inte som en omoralisk eller ond människa utan snarare som en frälsare…

    Vad relativismen här kan bidra med är att skapa en förståelse för vilka typer av uppfattningar som ligger till grund för det ena eller andra moraliska valet.

    Och därmed och i bästa fall försöka arbeta med att få till en ”upplyst” samsyn. Vill du få någon att ändra beteende så måste du få denne att ändra perspektiv.

    mvh

    MAx Kern

    Gilla

  3. csaar skriver:

    Max Kern:

    Den som skadar andra (utan att det är absolut nödvändigt av någon anledning) har fel, hur rätt han än tror att han har. Till och med om vi utgår från att den som skadas tycker att det är rätt så är det fel. Det finns ingen anledning att skära bort kroppsdelar från små flickor. (Inte från små pojkar heller för den delen.) Du och jag vet det. Är det inte rent av omoraliskt att påstå något annat?

    Givetvis tror inte könsastymparen att han/hon gör fel – men det är fel oavsett vad de tycker. Du har nog förläst dig på ensidig litteratur om du anser något annat. Fråga flickan under kniven eller oftast, under den vassa glasbiten om de hellre hade velat slippa?

    Skulle du stoppade det om du kunde? Klart du skulle – du använder bara inlägget som en intellektuell övning.

    Moral behöver inte vara vad majoriteten anser är rätt, som i ditt exempel om Hitler. Att många ansåg att han gjorde rätt spelar väl ingen roll? Det var vad han faktiskt iscensatte och gjorde som skall beaktas. Han såg till att en mängd människor fick dö och lida för att en annan grupp skulle nå vinning genom utrotande. Detta må dessutom varit baserat på en fullkomligt bisarr rasbiologi – moraliskt riktigt? Skoja inte till det. Menar du på riktigt att du inte kan avgöra om könsstympning och folkmord är omoraliskt? Klart du kan, du vill bara få igång mig.

    Läs Sam Harris – The moral landscape.

    Gilla

  4. csaar skriver:

    Samuel –

    Thanks!

    Gilla

  5. csaar skriver:

    ”Själva konflikten uppstår först därefter i mötet mellan olika uppfattningar.”

    Nej, själva konflikten uppstår när vass egg skär i männsklig vävnad. Uppfattningen skiter jag i så länge den inte tar sig uttryck i handling/påverkan av andra.

    Gilla

  6. Max Kern skriver:

    Nej. Csaar! Jag använder inte inlägget som en intellektuell övning. Och jag försöker inte heller ”bara få i gång” dig!

    Och du har också alldeles rätt i att jag själv också finner de exempel vi tog upp vara alldeles fel, såväl könsstympning som folkmord. Självklart! Men, menar jag, besides the point.

    Vad du har fört upp som ämne var frågan om relativistisk moral kontra en fundamentalistisk. Och där hävdar jag att den fundamentalistiska uppfattningen aldrig (hur mycket fundamentalisten än önskar och hävdar det) kan vara av universell och all-giltig karaktär.

    Moral är alltid tidsmässigt och kulturellt knutna uppfattningar, hur bra eller dåliga de än är. M.a.o. våra uppfattningar utvecklas av oss själva inte av någon icke-mänsklig allmakt.

    Och som sagt, hur säker jag själv än är på mina egna värderingars riktighet, ex. att hedersmord är hemskt och att Muhammar Ghadaffi är en nerdrogad apa – så kan dessa ändå aldrig bli universellt giltiga omdömen.

    Så min stilla fråga till dig är då: Om du anser att det finns föreställningar som är så absoluta so du hävdar – vad är det då som gör dem så absoluta?

    Gilla

  7. csaar skriver:

    ”Och du har också alldeles rätt i att jag själv också finner de exempel vi tog upp vara alldeles fel, såväl könsstympning som folkmord. Självklart!”

    Det var allt jag begärde, tack så mycket. Och det är verkligen inte ”beside the point.”

    ”M.a.o. våra uppfattningar utvecklas av oss själva inte av någon icke-mänsklig allmakt.”

    Jag har verkligen aldrig påstått något annat. – Tror du att jag är helt Platon-frälst!

    Gilla

  8. Elias Isaksson skriver:

    ”Relativismen snubblar egentligen på sina egna skosnören. Att påstå att ingen har rätt att hävda sin egen moraluppfattning mot någon annan är faktiskt att göra just det som relativismen själv påstår att man inte får göra”

    Jag skulle dock säga att frågan om absoluta kontra relativa moraliska värden inte är en moralisk fråga utan snarare en ontologiskt och i viss mån epistemologisk fråga. Således är det du skriver ingen motsägelse.

    Anledningen till att din formulering känns som en motsägelse är snarare att du (smått ohederligt) formulerar det i termer av ”rätt att hävda sin egen moraluppfattning”. Det kan tyckas som det följer ett moraliskt ställningstagande ur en relativistisk värdeontologi men det är inte detta som ska ligga till grund för ett avgörande om relativismen ger den bästa möjliga förklaringen eller ej.

    Gilla

  9. csaar skriver:

    Om det var relativism som verktyg att beskriva moral kanske, men här menar jag användandet av relativism i rättfärdigandet av sina (icke)handlingar och (icke)reaktioner mot sådant som uppenbarligen (för alla med empati och medkänsla) är fel.

    Och, ja – då är min illustration helt fel i förhållande till vad jag egentligen ville ha sagt.

    Gilla

  10. Max Kern skriver:

    Jag håller fullständigt med om att man inte med relativismen som tillhygge bör göra sig nollställd (när det passar) och oförmögen att ta ställning i viktiga frågor. Det är snarare en mänsklig plikt (dvs i syfte att upprätta de värderingar och den kultur man själv tror på och vill upprätthålla). Så där är vi helt överens.

    Och precis som du – så stödjer även jag ett förnuftstänkande där man helst inte bör nästla sig in i självmotsägelser. Och eftersom vi är rörande eniga om detta så vill jag bara fråga vad du menar med att i själva inlägget säga att:

    ”Låt oss säga att det fanns en enda person i hela världen som utövade kvinnlig könsstympning på sina döttrar. Hela världen skulle i det läget reagera med avsky och den enda frågan skulle vara vilket straff som skulle vara lämpligast för detta fullkomligt vidriga brott.”

    Här gestaltar du ett ”vidrigt brott” men hjälp av ett exempel som grundar sig på en majoritetsuppfattning. Dock, när du svarar mig första gången så säger du att: Moral behöver inte vara vad majoriteten anser är rätt, som i ditt exempel om Hitler. Att många ansåg att han gjorde rätt spelar väl ingen roll? En petitesse kanske – men visst betyder majoritetens uppfattning väldigt mycket när det gäller att bedöma någons handling.

    Och vad jag egentligen är ute efter är bara att försöka förstå det giltighetskriterium för ”god moral” som du utgår från. Det känns förvisso betryggande att höra att du inte är platonist – men frågan är då hur du skulle vilja beskriva ett giltigt kriterium för ”ett avskyvärt brott”?

    Du antyder att ett kriterium skulle vara ”om andra känner smärta” – men det räcker nog inte med tanke på att många just nu önskar livet ur Khadaffi utan att känna sig direkt omoraliska…

    Gilla

  11. csaar skriver:

    ”Här gestaltar du ett ”vidrigt brott” men hjälp av ett exempel som grundar sig på en majoritetsuppfattning.”

    Nej, jag grundar det på att det är en avskyvärd handling oavsett hur många som anser att det är (eller inte anser) att det är det. Exemplet går inte ut på det alls – snarare tvärt om. Det är ju precis lika illa, eller ännu värre, att fler genomför handlingen mot fler personer. Hur kan ”vi” bli osäkra på om huruvida det verkligen är avskyvärt enkom på det faktum att många genomför handlingen? När vi ser det som ett enskilt fall, som i Pinkers exempel, blir det tydligt vad det handlar om.

    Om du var den ende utomstående i hela världen som visste om att ett avskyvärt brott begicks nu skulle det inte göra själva brottet värre eller mildare. Däremot skulle det lägga väldigt mycket ansvar på dina axlar, eller hur? Tänk om du då säger att – ”tja, det är ju bara min uppfattning att detta är avskyvärt. Vem är jag att lägga mig i hans (förövarens) strävan efter lycka. Det är ju, till yttermera visso, säkert en del av dennes kultur. ”

    Så hade du inte resonerat eller hur? Väldigt få hade gjort det. Väldigt få hade åsidosatt sin empatiska förmåga för att rättfärdiga sin relativist-moraliska livsåskådning i det läget.

    Förstora upp bilden några tusen gånger och vips! Den relativistiska moralen vinner över – vågar jag säga – förnuftet. (eller i alla fall medkänslan)

    Jag inser att du tycker att vi skall strävar efter att verkligen ta reda på hur något är och anser att vi inte kan veta säkert hur vi skall agera innan vi vet det. Eller?

    Själv är jag inte alls säker på att det är nödvändigt eller ens möjligt alla gånger. Jag tror mig enbart veta att det finns sätt att leva som är sämre än andra sätt, livsföring som skadar det egna och andras liv. När det är ett faktum förtjänar detta levnadssätt inte lika mycket respekt från oss i det avseendet att vi skall tassa bakåt i vördnad över ”den okränkbara strävan efter lycka.”.

    ”Och vad jag egentligen är ute efter är bara att försöka förstå det giltighetskriterium för ”god moral” som du utgår från.”

    Jag utgår från Robert H. Kanes teser om ”Den moraliska sfären.” (Går att finna i boken “Through the Moral Maze: Searching for Absolute Values in a Pluralistic World”, mycket bra bok!)

    Kants kategoriska imperativet (Jag har dock problem med en del saker hos Kant… som att man alltid skall tala sanning, oavsett vilka konsekvenserna blir. Hade jag gömt judiska flyktingar i Nazityskalnd hade jag ljugit om Gestapo hade knackat på.)

    Sedan är jag ganska svag för Sam Harris tankar kring moral. (nästan lite för rak – ord och inga visor.) Går med fördel att ta del av i ”The moral landscape”

    Gilla

  12. Max Kern skriver:

    Det börjar bli mycket det här. Tyvärr märker jag dock att vi talar förbi varandra i vissa frågor. Vad gäller det du säger:

    Csaar: ”Jag inser att du tycker att vi skall strävar efter att verkligen ta reda på hur något är och anser att vi inte kan veta säkert hur vi skall agera innan vi vet det. Eller?”

    Nä, inte riktigt så. Jag anser att en människa bör veta var den själv står i viktiga moraliska frågor. Vad andra anser eller tycker har ingen större betydelse. Jag intar mitt humanistiska perspektiv och jag finner det vara rätt…

    Men för att bättre förstå varför andra inte alltid tycker som jag i moraliska frågor så hjälper det mig att veta lite om deras kontext. Och om det är så att jag vill få dem att ändra mening (som i fallet med kulturer som har en nedlåtande kvinnosyn) så räcker det ju inte bara att peka finger och säga att de har fel. Vill jag få dem att falla in i ledet så måste jag förstå varför de tycker det de gör är rätt; vill jag bekämpa dem så underlättar det att förstå hur de tänker – eftersom jag då kan förstå deras strategier och beslut.

    Gilla

  13. csaar skriver:

    ”Men för att bättre förstå varför andra inte alltid tycker som jag i moraliska frågor så hjälper det mig att veta lite om deras kontext. Och om det är så att jag vill få dem att ändra mening (som i fallet med kulturer som har en nedlåtande kvinnosyn)”

    Men snälla Max. Hade du inte hellre bara hindrat dem från att skära bort ett köttstycke från underlivet?

    Hade du gjort världen till en bättre plats om du a) förstod varför en människa måste stympas utifrån förövarens ståndpunkt, eller b) förhindrade att det hände?

    För den delen är kontexten i det här fallet med kvinnlig könsstympning inte mycket att hänga i julgranen. Knappast någon förmildrande omständighet i sammanhanget. Däremot inte sagt att det inte finns fall då det ligger till på det viset. Men ställ dig följande fråga om det vore så att vi verkligen inte visste om det fanns förmildrande omständigheter eller inte:

    Hur många gånger skulle det vassa bladet tillåtas kapa mänsklig vävnad i vår strävan att försöka hitta stympningens ”roll” i ”kontexten”?

    1000 flickar?

    100?

    En enda flicka?

    Är det inte väldigt egoistiskt att tycka att vår förståelse för varför det sker är viktigare än en enda flickas välbefinnande?

    Om förövaren vet att du vet varför han/hon gör det – vad skulle det göra för skillnad? Han/hon genomför handlingen i alla fall.

    Det är ytterst, ytterst svårt att få någon att ändra sin moraluppfattning då det självklart bygger på en övertygelse om att uppfattningen är riktig för den som har den. Vi får gärna ha vilken moraluppfattning som helst – så länge det inte leder till handlingar som skadar andra.

    Gilla

  14. Max Kern skriver:

    Du frågar: ”Hade du gjort världen till en bättre plats om du a) förstod varför en människa måste stympas utifrån förövarens ståndpunkt, eller b) förhindrade att det hände?”

    Du läser ju mig som fan läser bibeln… Jag har aldrig påstått att det skulle räcka med att bara ha en förståelse för den andres ställningstaganden. Jag har sagt att om man vill förändra den andre så underlättar det om man förstår kontexten.

    Sedan kan man ju alltid också, precis som du föreslår, bara lägga ut linjalen och säga: detta är vad som gäller – take it or die!

    Och det är ju i och för sig en metod som är väl bebrövad – men dessvärre inte alltid varit så framgångsrik. Framförallt kräver det att man besitter en oerhörd kraftig och orubbad maktposition för att kunna verkställa riktlinjerna.

    Jag menar, det spelar ingen roll hur rätt jag har och hur högt jag ryter – har jag inte makt och befogenhet att verkställa mina beslut så är det ingen som kommer att lyssna.

    Gilla

  15. csaar skriver:

    ”Jag har sagt att om man vill förändra den andre så underlättar det om man förstår kontexten.”

    Förvisso, om det finns tid till det. Men, om någon begår en avskyvärd handling och du inte har tid med det? Många gånger är det långt mer moralsikt riktigt att stoppa någon än att förstå honom/henne. I många fall är det faktiskt inte alls komplicerat varför någon bryter den moraliska sfären.
    1. ”Åh, herr Kadaffi varför torterar du dina meningsmotståndare? Jag måste verkligen borra mig in i kontexten för att förstå varför du låter dina hejdukar sparka den här mannen till invalid så att jag kan förändra dig.”
    2. ”Nu herr Kadaffi förstår jag varför du gör detta – kan du sluta göra det nu när jag förstår varför du gör det? Du förstår nu har jag rätt att säga dig att det du gör är fel, när jag förstår kontexten.
    3. ”Oj, inte visste jag att du fullkomligt struntar i att jag är införstådd med varför du gör som du gör.”
    Eller 3b – Kadaffi sätter sig in i din kontext och förklarar för dig varför du vill förändra honom och varför det är fel av dig att försöka göra det.

    ”Sedan kan man ju alltid också, precis som du föreslår, bara lägga ut linjalen och säga: detta är vad som gäller – take it or die!’”

    Tyvärr, ja i en del extrema fall.

    ”Och det är ju i och för sig en metod som är väl bebrövad – men dessvärre inte alltid varit så framgångsrik. Framförallt kräver det att man besitter en oerhörd kraftig och orubbad maktposition för att kunna verkställa riktlinjerna.”

    Nej, inte alltid framgångsrikt och inte alltid över huvud taget befogat. Fruktansvärd ibland. Men jag tycker nog exempelvis att det provades med framgång kring 1940-45. Jag har träffat ett antal överlevare från förintelselägren och ingen av dem var ledsen över att de blev befriade från tortyr, svält, förnedring och säker död. Som sagt jag har ju inte frågat alla, men jag skulle ju bli förvånad om någon av dem upplevde en upprördhet över att de slapp detta öde, eller att SS-männens strävan efter lycka kränktes för att de allierade styrkorna inte satte sig in i ”kontexten”.
    De allierade begick också övergrepp. Att Storbritannien och USA lät Röda Armén härja fritt i Berlin under tre dagar, som belöning, med allt vad det innebar var förkastligt, men det styrker faktiskt bara min poäng – det var omoraliskt av dem att låta detta ske. De hade maktposition och kunde, som du säger, verkställa riktlinjer, men lät bli.

    ”Jag menar, det spelar ingen roll hur rätt jag har och hur högt jag ryter – har jag inte makt och befogenhet att verkställa mina beslut så är det ingen som kommer att lyssna.”

    Ja, detta är en av orsakerna till den relativistiska moraluppfattningen – när man ändå inte kan göra något åt saken hänfaller man åt relativism som säger att det hemska som händer inte med all säkerhet är hemskt för vi förstår kanske inte det. Det är ett mentalt försvar mot det dåliga samvetet.

    Gilla

  16. PeO_W skriver:

    Klokt, förutsatt att den som betraktar andra också förmår betrakta sig själv. Gör ingen likhet i ingreppets tragik men noterar att väldigt många anser det vara ok att skära i förhuden på små pojkar samtidigt som de ogillar andra kulturella kirurgiska ingrepp på omyndiga.

    Tyvärr drabbas vi nog alla av hemmablindhet och blir ”relativa” i både det ena och det andra. Hund, katt och insekter till middag tex.

    Gilla

  17. csaar skriver:

    Precis
    Det finns bättre och sämre sätt att ”interagera” med andra, både vuxna och framförallt – eftersom de är helt utlämnade till oss – spädbarn. Att av vidskepelse skära i små barn är ett sämre sätt så vida det inte är nödvändigt på grund av barnets välbefinnande. (Ett nödvändigt kirurgiskt ingrepp.) Om någon har en låtsaskompis som kräver att hudbitar skall skäras bort för att de skall vara eviga vänner är det ett ingrepp som gott kan vänta till vuxen ålder och med ett beslut taget av en frivillig och vuxen människa som gör ett eget val.

    Att tillåtas utöva våld mot barn på grund av religiös frihet är i högsta grad ett resultat av den relativistiska moraluppfattningen. Detta visade sig tydligt 2005 i New York då en Rabbi (förmodligen) smittade tre små pojkar med Herpes. Tydligen krävde Gud att Rabbinen stoppade blodflödet med sin egen mun efter ”ingreppet”. Ett av spädbarnen dog.

    New Yorks borgmästare fann ärendet ytterst prekärt och kunde inte avgöra vilket som var viktigast – barnens hälsa eller rätten att utöva en 5000 år gammal tradition. Det var med andra ord svårt för honom att väga dessa ting mot varandra.

    En annan Rabbi sa dock att oavsett vad de heliga skrifterna säger i övrigt framgår det tydligt i Talmud att man inte får utsätta någon för saker som riskerar dennes hälsa. De allra flesta som utövar seden att skära i pojkar har övergivit momentet med munnen. Oavsett när det hände var det med all säkerhet inte en dag för tidigt. Man undrar dock lite hur de kom fram till att det var helt i sin ordning att sluta upp med det, eller är det en form av trots mot Gud?

    Jag misstänker att en dos förnuft lyckas nästla sig in.

    Gilla

  18. csaar skriver:

    Sant också att om man tror på att det finns rätt och fel, inte bara olika, är det ytterst viktigt att hela tiden ha ett öppet öga mot sig själv.

    Gilla

  19. Ping: Tryck – och yttrandefrihet « Csaar's

  20. gamereality skriver:

    Förbjud könsstympning av barn.

    Anmäl föräldrar som skär sönder sina barn och låt socialen avgöra om deras barn ska omhändertas för att skydda dem om stympning/amputering.

    Gilla

  21. Rådmansson skriver:

    Diskussionen om moralen eller om etiken (olika begrepp) på det sätt ni gör blir alltid problematiskt. Att försöka se det som BÖR vara med samma glasögon som det som ÄR, leder bara till dogmatisk översitteri. Det som är ”givet” studerar vi empiriskt, med risk att ta fel och tvången att rätta till. Hur vi ska göra, vårt beteende och våra beslut, bygger visserligen på sakförhållanden också, men det är vi som bestämmer vad som är acceptabelt eller inte. Detta görs i ”förnuftets” (logos) namn. Människan skiljer sig från djuren därigenom att vi har ratio ett oratio (förnuft och språk) för att överväga och komma överens om vad vi bör eller inte bör företa oss och göra. Alfons den X, en klok medeltids konung med vilken den europeiska kulturen har en stor skuld, beskrev situationen med följande ord: ”från våra handlingar uppstår sedvänjan och från sedvänjan uppstår lagen”.
    Är då lagen och moralen något relativt? Naturligtvis måste den hela tiden diskuteras och revideras i gemenskap (”kommunikation” – ett begrepp som Max har svårt med). Det är klart att all moral och varje handling är ”relativ”, dvs relaterat till situationen och underkastad en dialog (dia-logos: genom logos). Att några pratar om ”relativISM” gör begreppet ”relativ” till en doktrin och därmed misstänkt, som många -ismer. Då är man ute efter att påstå att vad som helst är riktigt och vem som helst har rätt. Då behöver vi inte någon moral eller någon etisk konstruktion. Naturen saknar moral, såsom Stuart Mill ansåg (om jag minns rätt). Relativister driver egentligen fram situationer där ”makt är rätt”. Filosofin om VARA har kallats Ontologi. Det uppstod ett försök till axiologisk filosofi (Max Scheler och Nikolai Hartmann) som försökte finna en motsvarighet till ontologin. Allt detta är bortkastade försök. Religionen har uppstått just som människans försök att få en fundament för något som är osäkert. Även vetenskapen är osäker, men handlingsnormerna är det i allra högsta grad. Vetenskap handlar åtminstone om det som redan finns eller funnits (det redan erfarna), medan handlingar och moral gäller framtiden, som är fortfarande okänt. Såväl vetenskaplig som moralism kunskap växlar utifrån nya erfarenheter och överenskommelser. Man blir då beroende av sin samtid och sina förgivettagna uppfattningar. Allting ska i princip kunna ifrågasättas om man finner en förnuftig förklaring som får allmän acceptans. Maktsituationer och diktaturer har inte med en fri förnuftsdiskussion att göra.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s