Dawkins, Darwin och DNA

Just nu visar SVT en serie om tre delar rörande Darwnis upptäckt. Hans idé puttade ner oss från piedestalen, men vyn nere på marken är helt fantastisk och dessutom i fas med verkligheten. Somliga kan finna vissa fakta stötande. Inte nog med att schimpanserna är våra kusiner vilket faktiskt gör även oss till (hårlösa och mycket intelligenta) apor. Vår känsla för att uppträda altruistiskt är (förmodligen) också inbäddat i våra gener. Att känslor som exempelvis rädsla finns och förs vidare från generation till generation kan folk lättare acceptera – rädslan räddar organismen. Dessutom väljer vi ju inte så ofta att vara rädda. Det bara händer. Men jag är ju snäll för att jag VILL vara det! Eller?

 Samhälle, familj och kultur kan lära oss att bli ännu snällare, eller, i vissa fall, amputera bort altruismen. I ”The ancestors tale” påpekar Dawknis att miljön spelar en mycket större roll för organismens utveckling än vad man kan tro. Det finns samhällen där samspelet, eller skall vi säga avsaknaden av samspel mellan medborgarna åtminstone får mig att spärra upp ögonen, gapa och skaka på huvudet. Ett sådant samhälle beskrivs i Banfields ”The Moral Basis of a Backward Society” så jag slipper återge mina egna observationer. Bakefield undersökte ett litet samhälle som var kraftigt eftersatt på alla plan utan någon tillsynes klar anledning. Det tog ett tag innan han förstod orsaken: ingen litade på någon. Ärlighet var synonymt med att vara naiv och korkad. Självklart genomförs inga gemensamma projekt för samhällets bästa i en sådan miljö.  Där finns egentligen inget samhälle. Bara ett område med människor vars enda mål är att blåsa varandra så fort tillfälle ges. Lite anar myglaren hur stora negativa effekter korruptionen har på hennes egen vardag. Här finns förmodligen en förklaring till vår drift att jämka, vara till lags och försöka övertyga om att vi litar och är någon att lita på. Det som gagnar kollektivet, gagnar även mig och de mina i det långa loppet.