PK!

Något jag börjat reta mig på allt mer är det nya bruket av uttrycket ”politiskt korrekt”, oftast förkortat PK med utropstecken efter.

 Ofta används termen av den främlingsfientliga falangen i vårt samhälle. Den slungas ut mot den som uttrycker sansade och för det mesta genomtänkta funderingar och argument. Det är, för dessa xenofober, inte bra att stanna upp och tänka efter, väga för och emot, fundera en stund till för att utröna om man verkligen har täckt alla tänkbara vinklar på fenomenet eller det eventuella problemet. Det är helt enkelt inte ok att använda hjärnan. Att göra det är såååå, PK! 

 Det för tankarna till Thukydides historieskrivning om kriget mellan Aten och Sparta:

To fit in with the change of events, words, too, had to change their usual meanings.

What used to be described as a thoughtless act of aggression was now regarded as the courage one would expect to find in a party member; to think of the future and wait was merely another way of saying one was a coward; any idea of moderation was just an attempt to disguise one’s unmanly character; ability to understand a question from all sides meant that one was totally unfit for action.”

Ett utkastat PK! är oftast ett argumentationsfel, en sista tillflyktsort för den ogenomtänkta tanken. Något som slängs ut i indignation när verkliga argument emot den sansade debattörens resonemang lyser med sin frånvaro. Det är en avledande manöver. Ett trick ämnat för publiken: ”Se, jag vågar säga som det är”.

PK idag är oftast precis vad det anklagas för att vara – politiskt korrekt. Och inte bara det: det är oftast korrekt ur ett humant och moraliskt perspektiv. Det är ett sunt och rätt sätt att tänka i nio fall av tio.