Here is fruit for the crows to pluck,
For the rain to gather, for the wind to suck,
For the sun to rot, for the trees to drop,
Here is a strange and bitter crop.
Från “Strange fruit”, Abel Meeropol
Lynchning, det vill säga att på oftast mycket lösa grunder och i ett upprört tillstånd tillsammans med sina likar, bilda hop och skipa ”rättvisa” är förhoppningsvis ett extremt udda inslag i en demokrati. Uttrycket verkar komma av att någon skapat ett verb av Charles Lynchs efternamn. Han genomförde raska rättegångar mot dem som varit lojala den brittiska kronan efter det amerikanska frihetskriget. Hängning brukade vara en given epilog efter dessa rättegångar.
Senare, särskilt efter inbördeskriget 1861-1865, och ända fram till 1960-talet var det mestadels afroamerikaner som fick finna sig i att utgöra dessa annorlunda frukter i träd och längre fram även i lyktstolpar. Många gånger hade de inte gjort något alls, blotta anklagelsen var brott nog, ibland hade de verkligen gjort något, men de flesta gånger skulle detta något inte rendera en dödsdom i en officiell rättegång. Fel färg, på fel plats vid fel tidpunkt, men med fel färg var alla platser och tidpunkter garanterat fel.
När jag kontemplerar ett fotografi taget strax efter en sådan markaber tillställning, en lynchning, slår det mig hur glada alla är. Och många, de verkar ha drabbats av någon slags festivalyra. Jag kan nästa höra applåder och glada tillrop. Barn i nedre tonåren ser in i kameralinsen, rakt mot mig. De ler och pekar. Jag ler inte tillbaka utan följer deras fingrar mot de delvis förkolnade resterna av dramats huvudperson. Han är upphängd i ett träd. Lemmarna är förvridna av eldens lågor, medan nacken är förvriden av repet och hans egen tyngd. Bilden är nog från 1920-talet, men det kan lika gärna vara 1950-tal.
Jag tänker att vi har kommit långt i vår moral ändå. Ett samhälle som betraktar detta som en rolig tillställning skulle idag betraktas som ett sjukt samhälle. För, det är inte det samma som ett kaosets Liberia, eller ett krigshärjat Afghanistan. Detta är ett samhälle genomsyrat av kristna värderingar om att vända andra kinden till och upplysningstidens ideal – ända tills någon av ”dem”, de av ”fel sort” gör ett misstag. Det må vara stort eller litet, självförvållat eller enbart påstått. Lynchmobben ger ingen pardon när det gäller ”dem”.
I vårt samhälle kan vi ibland ana hur tunn den etiska fernissan är. Fel namn, på fel plats vid fel tidpunkt. Ett fingerat namn i media, som råkade finnas på riktigt och några timmar senare kommer de första dödshoten. Jag vill inte säga att den stora massan är dum. Dels vill jag inte förknippas med ledaren som sade så och dels tror jag inte att det behöver vara så.
I morgon kommer de leende, pekande barnen vara tillbaka i skolan. Sittandes i sina bänkar kommer de att då och då sticka ner sina händer i kortbyxornas fickor. Med viss rysning kommer de att känna på brända benbitar från gårdagens stora händelse, på troféer, på reliker från ett ögonblick då mänskligheten föll till föga under en liten stund i deras stad.
Csaar's 