Moral IV – Krig

”Om krig är helt fel, hur kan det finnas regler i krig?” sa eleven under en av de sista skälvande timmarna strax innan sommarlovet. ”Jag menar”, fortsatte han ”man kan ju ha regler MOT en sjuk grej, men om den sedan händer verkar det konstigt att ha regler OM den?”

Jag hade det på tungan, men sa det inte: jag är inte helt säker på att krig alltid är fel. För jag vet att jag aldrig har sagt att krig är helt fel, möjligtvis att det är fel. I stället svarade jag, ”det är en mycket intressant fråga. Vi vet att människor ställs inför rätta efter krig och en del döms för att de har brutit mot krigets eller mänsklighetens lagar. Innan jag trasslar in mig för mycket skall jag ta reda på mer.”

Den vettigaste förklaringen till hur det kan finnas regler i något så fullkomligt vansinnigt som krig fann jag i Robert H. Kanes bok, Through the moral maze. Det var min första kontakt med Robert Kane och dennes idéer om demokrati och moral. Tesen om att vi lär oss lika mycket på att undervisa som att bli undervisade gör sig ofta påmind.

Precis som i fallet med attacken i gränden eller William Kidds härjningar i Pennsylvania, där ickevåld var omoraliskt och faktiskt ställer oss på förövarens sida, så kan det under vissa omständigheter visa sig att en krigshandling är oundviklig. Andra världskriget är ett sådant exempel. Att inte hindra Hitler hade varit fullkomligt omoraliskt för att begagna en litotes. Inget annat krig har visserligen varit så tydligt i sin uppdelning av ”bad guys” och ”good guys”. Till och med män ur amishsamhällen ställde upp i detta krig – fast som sjukvårdare. Det var deras insatts mot dåtidens världsliga ondska.

Och där skulle jag kunna sluta. Men så enkelt är det naturligtvis inte. En sanning är att krig framkallar det allra bästa hos det lilla fåtalet – men det allra sämsta hos det stora flertalet. Ja reaktionen mot Hitler var rätt, utan tvekan. Utan krig hade det inte varit möjligt. Och efteråt: Det var rätt att rättegångar hölls och ansvariga för alla dessa vidriga, bestialiska handlingar gjordes ansvariga och dömdes. Den moraliska sfären kan annars inte bli hel.

Men, de handlingar av vidrig karaktär som allierade styrkor, mestadels enskilda soldater utförde kommer vi aldrig att få läsa om i historieböckerna. De dyker upp i fotnoterna i helt andra sammanhang. Jag menar inte enbart Röda arméns framfart i Berlin under de dygn alla övriga höll för ögonen i segeryra. Jag menar inte heller bombningen av Dresden. Det är som bekant segraren som tillåts föra stiftet mot historieböckernas blad. Grymhet står i proportion till hur länge konflikten har fått hålla på eller tillåtits ligga och jäsa. Finns det dessutom en stark känsla av avstånd mellan antagonisterna, det må vara religion, etnicitet eller ideologi, ja då är katastrofen ett fullbordat faktum.

Som epilog kan följande nämnas i all hast. Det sägs att hutuer förde en del av sina krigsfångar, dem de inte hade dödat direkt, hem till sina byar. Där slogs de tillfångatagna tutsierna ihjäl av hutuernas fruar och barn. Omvärlden kunde ha stoppat folkmordet. Det var enklare att låta bli när omvärldens intressen inte var hotade. Därför dog 900 000 människor i Rwanda 1994. Nästan alla var tutsier. De övriga som dödades var hutuer med moral, åtminstone misstänkte deras mördare att de hade det.