Moral III – Dilemma

Det är i handling moral sätts på prov. Att argumentera moral på ett abstrakt plan tar oss inte ända fram. Vi måste ta ställning genom konkreta exempel och därigenom orientera oss fram till en moral vi kan stå för.

 Tänk er ett flygplan. Ni är fyra passagerare och en pilot. Flygplanet är på väg att störta. Till er fasa upptäcker ni att det enbart finns fyra fallskärmar. Ingen av fallskärmarna kan bära mer än en person. Någon blir utan. I detta läge har den moraliska sfären brutit samman. Tillskillnad från tidigare exempel finns ingen skyldig den här gången. Hur skall ni göra?

 De flesta människor som presenteras inför det här fallet följer ett visst mönster i vägen fram till ett beslut.

 Ett: först hoppas de på att någon frivilligt skall följa flygplanet ner i avgrunden. Det hade onekligen varit den smidigaste lösningen. Men, nej – ingen ställer upp på det.

 Två: som flyktigast övervägs förfarandet att göra ett slags urval. Denna idé överges av det enkla skäl att allas liv bör i betraktandet ha ett värde som varken överstiger eller understiger de andra olycksbröderna i flygplanet

 Tre: tankarna går till demokrati – en snabb votering utan chans till ajournering – det är bråttom. Man inser snart att det är att göra demokrati till en slags perversion. Att rösta om vem som är minst värd är ett demokratiskt oxymoron.

 Fyra: så återstår enbart en sak att göra – dra lott.

 Det finns egentligen ingen riktigt bra lösning på en del problem – inte om en bra lösning är ett handlande som kan betecknas vara oklanderligt när det gäller moral. Lottdragningen som lösning verkar vara den bästa, men vad händer om någon råkar ha den i det här fallet enda och maximala oturen att dra stickan av ogynnsam längd, och sedan vägrar finna sig i sitt öde?

 Den personen får helt enkelt puttas ut – utan fallskärm. Det är inte snyggt, men vad gör man? Det har redan tidigare konstaterats att när den moraliska sfären bryter samman kan vi inte alltid tillgodose allas viljor. Skillnaden är att i det här fallet har ingen ”förtjänat” att bli behandlad som ett medel istället för ett mål i sig själv.

 Ännu svårare blir det om någon, eller ett par, vägrar att gå med på lottdragning över huvud taget.

 En femte variant är att ingen kan tänka sig att överleva på bekostnad av någon annans liv och att alla därför väljer ett gemensamt öde. Jag antar att det skulle kunna betecknas som en form av solidaritet.

  Kanske räcker det inte med att handlingen är moralisk, följderna måste också beaktas.