När det gäller civil olydnad har en utövare av denna form av kamp lyckats när han eller hon får oss att skämmas över oss själva. När utövaren däremot får oss att skämmas över honom eller henne istället, över utövarens handlingar, då är aktionen ett misslyckande. Det senare verkar vara den idag mest vanliga formen av civil olydnad. Henry David Thoreau, ”uppfinnaren” av civil olydnad praktiserade sin uppfinning mot två företeelser i sitt hemland: slaveriet och kriget mot Mexiko. Tillvägagångssättet var enkelt. Han vägrade helt enkelt att betala skatt till en stat som ägnade sig åt detta.
Lagens man i Concord fann det nödvändigt att utöva påtryckning, allt annat vore tjänstefel. Han tyckte visserligen inte om att utöva de handlingar som tjänsten krävde mot sin vän Henry. När han frågade Henry vad han skulle göra upplyste han sin vän om att han faktiskt hade ett val: ”Du kan alltid avgå”. Detta var något tjänstemannen varken hade tänkt på, ville göra eller höra. Gandhi sade samma sak till en domare en gång. Thoreau hade utan tvekan inspirerat Gandhi på samma sätt som Gandhi skulle inspirera Martin Luther King något senare.
Henry placerades således bakom galler och när hans vän Waldo Emerson kom på besök och i all sin upprördhet undrade vad i hela friden Henry gjorde där inne replikerade Henry genom att fråga vad han i sin tur gjorde där ute.
Civil olydnad är enligt mig:
1. En kamp mot orättvisor, fastställda eller accepterade av de styrande i och av samhället
2. Kampen skall ske utan våld
3. Den som kämpar skall göra så öppet
4. Att straffas för civil olydnad är således ett led i själva kampen
Det är alltså något mycket väsenskilt från vad stenkastande ”demonstranter” håller på med i sin anonymitet.
Csaar's 