Språket I – Konsten säga mycket om inget

Inte sällan avslöjas en bluff i konstvärlden. en uppmärksammad och kritikerrosad utställning visar sig vara en schimpans verk, eller varför inte noshörnings? i bästa fall ett förvisso mycket ungt människobarn. Representanter från andra områden, ur spektra av ting mänskligheten kan förmå sig att prestera tack vara intellekt och andra egenskaper oss förunnat, ler i mjugg. Men, det sker av okunskap i så fall: detta är ett fenomen som kan inträffa och utan tvekan inträffar inom deras eget område. Vad detta nu månde vara.

En föreläsare kan exempelvis genomföra sitt föredrag så väl och med sådan entusiasm att åhörarna lämnar salen svävandes på rent lyriska moln, men med föga eller intet nytt i fråga om kunskap som behållning efter föreläsningen. Vi väljer hellre att bli hänförda än upplysta, inte sällan förväxlar vi dessa båda ting, eller rent av tar dem för att vara samma sak.

Det har genomförts en del experiment på fenomenet och det visade sig att åhörare, experter på ett rent vetenskapligt område, inte kunde penetrera den mask av charm och retorik en föga insatt skådespelare tog i bruk under sitt ”föredrag”. Vid ett tillfälle vågade skådespelaren rent av på konststycket att sammanfatta vad han hade sagt. Ett konststycke i mening att han egentligen inte hade sagt något alls av värde. Men, det gick.

Varför går vi på det? Varför inte räcka upp handen en gång till och hävda med bestämdhet att ”du har faktiskt fortfarande inte förklarat vad du menar”. De finns de som ägnar sig åt mundiarré som, om vi verkligen lyssnar noga, tar sig rent sagomässiga utsvävningar och det är märkligt att vi inte gör som flickan i ”Kejsarens nya kläder” – pekar och säger som det är.

Av rädsla för att göra bort oss, gör vi bort oss ännu mer.