Året var 1973

Hans liv hade lika stort värde som de liv tillhörande andra människor, varken mer eller mindre. Och även om jag inte kände honom är jag säker på att han såg sina olycksbröder, de som satt inspärrade med honom, som sina likar.

 Den officer som bestämde över fånglägret – en sportarena – såg saken annorlunda. Det gjorde även regimen. Fångvaktarna, bödlarna och deras hantlangare ägnade honom speciell uppmärksamhet.

 Av alla tusen fångar fruktade de just hans röst, just tonerna från hans gitarr allra mest.

 Två gånger höll hans kropp på att försvinna i massgravarnas förtvivlande mörker. En gång kände någon igen hans ansikte som mirakulöst nog inte hade perforerats av maskingevärens kulor. En annan gång förstod man vem kroppen hade tillhört eftersom bödlarna hade brutit hans händer vid lederna. Det var, så att säga, färdigtspelat för hans del.

 Hans liv var naturligtvis inte mer värt än någon annans. Jag hade gärna skrivit om de hundratals som sänktes fjättrade vid armeringsjärn i Stilla havet. Men, om dem vet jag intet, inte ens deras namn.

 Hans namn var Victor Jara.