Facklig verksamhet är en kamp mot arbetsgivaren, den hand som föder dig. Men utan din hand får ej heller arbetsgivaren någon föda.
Idag verkar somliga tro att kampen är onödig och förlegad. Något som hör det förgångna till. Representanter av denna åsikt finner vi, dels bland arbetsgivare, dels bland de arbetstagare som inte inser att facklig verksamhet har varit, är och alltid kommer att vara nödvändig så länge förhållandena är sådana att en del arbetar för andra av nödvändighet för sig och sin familjs försörjning.
Det är möjligt att se bakåt i tiden. Jag syftar här inte på bläddrandet i gamla källor och letandet bland historiska kvarlevor genom vilka vi skapar en bild av hur saker och ting möjligtvis inträffade och tedde sig genom historien. Även om den formen av tillbakablick hade varit givande för var och en som ”undrar vad facket någonsin har uträttat?” Om ni, kanske föga genomtänkt, skulle få för er att titta på solen en stund, ser ni bokstavligt talat bakåt i tiden. Åtta minuter för att vara exakt. Det är nämligen med den hastighet ljuset färdas. Med ett teleskop skulle ni kunna se ännu längre bakåt i tiden.
Jag förhäver mig något och hävdar att det dessutom är möjligt att resa bakåt i tiden, åtminstone på arbetsmarknaden. Allt som krävs är att vi stryker de av arbetare och arbetsgivare framförhandlade och bittert framkämpade kollektivavtal som finns. Vi skulle med lätthet kunna ta oss 100 år bakåt i tiden, kanske ännu längre. Är det någon som vill prova? Jag vet att arbetsgivare vill.
Så, det är med viss vemod jag åter igen kan konstatera:
Det finns skikt i samhället. Överklassens största seger är att de har lyckats övertyga den genomsittlige medborgaren om den falska motsatsen.
Csaar's 
Nej, facklig kamp är inte en kamp mot arbetsgivaren. Hur skulle det se ut i kommunala eller personalkooperativa företag? Facklig kamp är en strävan efter att nå bättre förhållanden för fackets medlemmar. Räcker inte det?
GillaGilla
Att förbättra förhållanden för fackets medlemmar räcker så klart, för det är ju till 99% vad det hela går ut på. Tyvärr är det min personliga erfarenhet att i strävan att göra denna förbättring uppstår en kamp – även, hör och häpna, i kommunala sammanhang. Nu måste det tilläggas att motstånd och åtgärder från arbetsgivaren – saker som medför försämringar rent av – inte enbart skall ses som ren och skär ondska från arbetsgivaren. Denne gör så klart vad denne känner sig tvungen till och ibland är tyvärr försämring oundviklig.
Men, min bäste medmedborgare, jag anser att detta inte spelar någon roll: är arbetsgivaren tvungen att försämra, tycker jag att facket är tvunget att försöka hindra detta och förbättra. I detta uppstår en kamp, vare sig du vill det eller inte. Kampen heter givetvis förhandling. Ställ dig nu frågan, kära medborgare: hur har lagen om förhandling kommit till? Genom att arbetaren försynt med mössan i hand bad om det?
Jag misstänker starkt att om MBL var borta med vinden en dag skulle mången, inte alla, arbetsgivare säga:
”Frankly, my dear, I don’t give a damn.”
Givetvis existera idealarbetsplatser där alla är rörande överens om (nästan) allt vad gäller avtal, rättigheter, skyldigheter, arbete och arbetstid. Jag kan rent av säger dig detta: Du skulle kunna plocka bort facken från dessa ställen, men då den dagen kommer, att en ny chef tronar upp sin lekamen vid fikarutans horisont. En chef som ”har ett annat perspektiv”. Ja, då blir det gråt och tandagnissel, knutna nävar i fickan.
Hur mysigt det än är har facket ändå en roll som garant, det är detta många utan historia glömmer, eller väljer att bortse ifrån.
Sedan kan ju ordet ”kamp” upplevas som lite bryskt. Jag måste också tillägga att jag vet att du inte är utan historia – jag har studerat din Blogg. Mycket intressanta spörsmål.
GillaGilla
Hej
Csaar verkar som du laddar för mein Kampf.
Det är nog så att man kan kämpa för, det behöver inte vara mot.
Man kan kämpa för att arbetsgivare skall förstå hur en arbetstagare behöver det för att samhället skall fungera.
Men som du har märkt är arbetsgivarna inte riktigt vakna i förhållande till allas väl och kämpar hellre mot.
GillaGilla
Jo, helt klart kan facklig verksamhet fungera som en upplysningskampanj. Ett ljus som i bästa fall kan lysa upp mörkret på chefernas kontor. Ibland har de inte information och handlar felaktigt därefter.
Ibland, ibland.
Annars låter cheferna ofta ekonomismens ideologi råda – de ska gå ihop, inkomsterna, utgifterna och Investeringarna, amen.
Så, det är nu, i kristider, vi får se om fackföreningarna är lämpliga att hålla i handen när strömmen går och vinden tjuter runt bolånen. Sedan har jag lagt märke till att det är skillnad på fack och fack. En del fackföreningar har ju avgifter som skulle ge en wallenbergare mardrömmar, utan att för den sakens skull ha något extraordinärt att erbjuda sina medlemmar. Sådant måste korrigeras.
GillaGilla