Saknaden

 

 En liten novell.  Bara för att jag ville det! 

Saknaden

Han stod vid diskbänken och gjorde nya, färska snitt i blomstjälkarna. Hon hade lärt honom att göra så. Mikron plingade till och den frusna middagen var inte frusen längre. Han kom att tänka på ett filosofiskt problem.

”Den där katten i lådan”, sa han tyst för sig själv. Han hade börjat prata med sig själv allt oftare på sista tiden. ”Hur var det nu? Var den levande till det ögonblick man öppnade lådan och bevisligen kunde konstatera att den var död? Är min middag frusen tills jag bevisligen ser att den är varm?”
Han tittade upp och ryggade till en aning när han såg henne stå i valvet mellan köket och vardagsrummet. Hon tycktes alltid stå där nuförtiden. Stod hon någonstans var det där.

”Hej”, sa han så avslappnat och naturligt han kunde. Som vanligt lyckades han illa. ”Nej, jag har ingen ny kvinna. De här är till dig.”

Med blommorna utsträckta mot henne log han. Hon log hastigt tillbaka, som om hon kommit på något trevligt, för att genast glömma det igen. Hon gjorde ingen ansatts för att ta dem. Det hade han inte väntat sig heller. Varför ger hon sig inte bara av, tänkte han. Varför förstår hon inte att här inte längre finns något för henne?

”Du tänker aldrig lämna den här lägenheten, va?” sa han utan att förvänta sig något svar. När hon log sitt sorgsna leende mot honom, den här gången längre än vanligt, tyckte han ändå att han fått ett.

När hon försvunnit utom synhåll gick han ut. Middagen fick värmas om. Hungern hade lämnat honom. Som att gå i sömnen, tänkte han genom ljudet av sina sulor mot kullerstenen. Aldrig hade jag trott att jag skulle gå den här vägen varje dag.
Blombuketten hängde i hans högra han slappt mot sidan och slog i hans ben för varje steg han tog. De håller, tänkte han. Och förövrigt spelar det ju egentligen inte någon roll.

Han vek av åt höger och öppnade järngrinden, för vilken gång i ordningen visste han inte. Han hade gått den vägen många gånger. Han visste precis hur många steg det var till hennes grav.