Språket målar en bild av verkligheten. Jag tror Wittgenstein ville beskriva det så, att en av språkets viktigaste funktioner var just att beskriva verkligheten. Ett bekymmer är dock tolkningen. För, liksom en målning av verkligheten kan tolkas annorlunda beroende på de olika betraktarnas erfarenheter och världsbild, kan även en talad eller skriven beskrivning av verkligheten uppfattas mycket olika. Det handlar om vad vi ”lägger” i begreppet eller ordet. Vad det representerar i vårt inre. Ordet ”krokodil”, exempelvis, väcker inte samma känslor, associationer eller ger samma bilder hos mig som för en människa där dessa rovdjur är en realitet. De tänker inte på Gena och Drutten.
Så är det med ordet ”parasit”.
En parasit på samhället. Dessa parasiter behöver inte vara en bidragsfuskande småbarnsförälder, även om mångas associationer vandrar åt det hållet när ordet nämns. Det är bara i naturen en parasit är liten och irriterande för värden, djuret, samhällskroppen.
I samhället kan parasiten vara stor och pompös, högljudd i sitt rättfärdigande. Deras bästa försvar mot bortstötning via samhällskroppens immunförsvar är spelad dumhet, tillverkandet av pudlar och försvar in absurdum.
En sak har parasiter gemensamt. De farligaste av dem är de som infiltrerar sin värds vitala organ.
Csaar's 
Pingback: Språkets tolkning. « PeoWagstrom’s Weblog