Platon IV – demokratin under kritik

En stilla uppmaning: detta är del ett av två. Del ett lyfter fram problemet, del två visar en, i mitt tycke, tänkbar lösning. Det finns säker fler lösningar. Kära medborgare, läs även del två – det är föga konstruktivt att enbart komma med kritik utan att samtidigt erbjuda alternativ. Det är det jag vill illustrera.

 I en demokrati är tendensen den att ledarna försöker uppnå popularitet framför strävan att agera statsmän. Folket väljer ledare efter hur populära de är, snarare än hur lämpliga de är. Politikerna försöker, genom retorik och charm, blända väljarna. Skulle det sedan visa sig att denne blivande ledare också är en kompetent ledare är detta mest baserat på tur.

 I en demokrati är tendensen den att de valda väljer att ta beslut som tillfredställer väljarnas känslor framför samhällets bästa. Detta är baserat på en önskan att bli vald en gång till. I valet mellan vad som är rätt att göra eller vad som kan tänkas ge en mandatperiod till väljer ledaren det senare.

 I en demokrati är tendensen den att de folkvalde ägnar sig åt kortsiktiga mål snarare än långsiktiga behov i samhället. De har en begränsad tid på sig att nå resultat. Det tänks inte längre än till nästa val. De har inte råd att fatta beslut som leder till något gott i framtiden, men orsakar obehag i nuet – även om det skulle vara det rätta att göra för hela samhället. Därför är det lättare för politiker att ge än att ställa krav. Och många gånger, när krav ställs, är det för att tillfredsställa en annan grupp i samhället som inte berörs av kravet.

 I en demokrati är tendensen den att den politiska debatten blir ytlig, mer fokuserad på hur saker verkar, snarare än hur de verkligen förhåller sig. Ytan blir viktigare än substansen. Folk har inte tid eller ork nog att sätta sig in i komplicerade diskussioner. De föredrar det sensationella framför det viktiga. Makten läggs i händerna på dem som kan manipulera sanningen. När ett parti eller en president vinner ett val genom en väloljad valkampanj bevisar det egentligen bara just det – att någon varit duktig på att genomföra en valkampanj. Det säger faktiskt inte så mycket om vederbörande partis, eller presidents förmåga att styra väl.

 Ovanstående kritik mot det demokratiska styrelseskicket, i något moderniserad och av mig modifierad form, framfördes av Platon. Han var inte opartisk utan hade högst personliga skäl att avsky demokrati som styrelseform – 399 f.kr. dömdes hans lärare Sokrates till döden i och genom Atens demokrati. Så, även om jag tycker att det finns fog för hans kritik än idag, finner jag det inte nödvändigt att så markant såga politiker jämns med fotknölarna och kritisera en hel väljarkår. För hur vi än vänder och vrider på det är det inte i demokratier som frispråkiga kritiker av idag tvingas tömma den bittra giftbägaren. 

 Jag anser dock att kritiken äger viss relevans även i vår tid och även om vi vet att demokrati är ojämförligt den bästa formen av styre bör kritik mot den tas på allvar. Artiklar och insändare pekar tydligt på hur skillnader mellan våra partier börjar bli mindre markanta. De börjar bli, om de inte redan är det, rejält suddiga i kanterna Det kan visserligen tyda på något bra – att de styrande i riksdag, regering, kommunfullmäktige och kommunstyrelse börjat uppfatta saker och ting på rätt och samma sätt. Eller som uppburna historiker har hävdat: att ideologierna är döda och historiens slut är här. Säkert är det inte så. Förmodligen har politikerna hittat en snitslad bana som verkar mer säker i deras primära strävan: att sitta en mandatperiod till. Medborgare ser detta, men få reagerar. Den genomsnittlige medborgaren har fullt upp med att få livets alla göromål att gå ihop.

 Jag håller inte med Platon när han säger att den dekadens som drabbar demokratier är ett resultat av inbyggda fel.  Jag vill hellre se orsaken till symptomen som ett resultat av en slags sjukdom. Ytligheten, kortsiktigheten, chimärer och opportunismen är virus eller skadliga mikrober som infiltrerar den demokratiska kroppen. Folk är inte felfria – vilket per automatik också innebär att dem de väljer att leda inte heller kan begäras vara det. Vi är inte helt att lita på, varken de som väljer eller de som väljs. Vad som behövs mot dessa brister är vaccin och antibiotika. Vi har redan några sådana i form av maktdelning mellan riksdag och regering samt massmedierna som övervakare och avslöjare. Vi har grundlagar. Men, de här sakerna, som givetvis är bra i sig, verkar inte räcka.

 Det borde vara tydligt att demokrati inte enbart kommer preparerat med frihet utan också med ansvar. Atenarnas demokrati var också den ett resultat av en motprestation: Medborgarna förväntades ro galärskeppen under krigstid. Det krävdes flera hundra man för varje skepp och det krävdes övning för att göra det bra. Den som ställde upp som roddare förväntade sig något tillbaka – rätten till att få vara med att bestämma – Rösträtt. Våra galärer stavas kritiskt tänkande och engagemang, men platsen vid årorna gapar oftast tomma. Det är inte så konstigt. Vi medborgare måste förtjäna vårt uppehälle och sköta våra liv. Det är svårt att locka medborgare till politik och föreningsliv. Allt de har ork till är möjligtvis lite förströdd förakt mot dessa företeelser.

 Hur skall vi gå tillväga för att öka intresset och rekryteringsbasen till politiken? Hur kan vi gå från att vara ett folk med demokrati till att bli ett demokratiskt folk? Det skall jag berätta nästa gång!