Platon III – Antikens potentielle Pol Pot?

Sokrates tömmer den bittra kalken

Sokrates tömmer den bittra kalken

Lite förenklat brukar man säga att Platon hatade demokratin som styrelseform, vidare i förenklingen brukar det hävdas att orsaken till detta hat berodde på Sokrates död. Närmarebestämt dennes avrättning i och genom demokratin i Aten. Jag brukar själv göra mig skyldig till denna förenkling, för den är fullt möjlig, rent av trolig.

 Hatet, om det nu ens var hat, var inte omotiverat. Platon var filosof, en filosof ger inte yttryck för saker och ting utan argument. Men, det var inte hat allena som fick honom att skriva ”Staten”, inte heller berodde allt på Sokrates. Platon drevs av rädsla och tidigare erfarenheter. Kanske var det så att när Sokrates tömde sin bägare fylldes Platons på ytterligare och rann slutligen över.

 I sin ungdom upplevde Platon hur atenare slogs mot atenare i ett inbördeskrig som dels ledde till ett tillfälligt slut för demokratin där och en tillfällig uppkomst av tyranni – styret av de trettio. Demokratin återställdes efter några år, men inbördeskrig är utan undantag grymma inslag i mänsklighetens historia. Till viss del gav han den instabila demokratin skulden. Han ville, genom ”Staten” beskriva ett samhälle i fullkomlig stabilitet och om ni läser ”staten” kommer ni att upptäcka att det hela påminner väldigt mycket om en myrstack. Ytterligheterna blir mer och mer extrema under statsbyggets gång och det slutar inte bättre än att Sokrates säger att alla över tio år skall föras ut ur staden, de är redan ”förstörda”. Vad Platon menar är att de skall avrättas.

 Somliga påstår att Platons teoretiska statsbygge är ett sätt att tala om för oss att den perfekta staten är en omöjlighet, att vi får nöja oss med de styrelseskick vi har. Något ambivalent är han ibland i fråga om demokratin. Platon kan sträcka sig så långt som att säga att den är den mest jämlika eller kanske renhårigaste av styrelseskick, men inte den som är mest rättvis. Rättvisa är den stora frågan i ”Staten”. Jämlikhet och rättvisa är inte samma sak. Rättvisa kan tolkas som ”rätt genom visdom”. Hur som helst placerar Platon demokratin näst sist bland de styrelseformer han räknar upp, sämst är tyranniet som i sin tur är en följd av demokrati.

 Det är med kuslig precision Platon beskriver Hitlers maktövertagande i Tyskland och följderna där av, 2500 år före detta inträffade. Mönstren är tydliga, vi kan även se dem i Saddam Husseins maktövertagande och styre.

 Det måste poängteras att den demokrati Platon kritiserade var en direkt demokrati, vilket är demagogens habitat. I Aten röstade de om allt, direkt. Det räcker att uppleva hjärntvätt i en minut efter en god talares uppträde för att lägga sin röst fel, ta ett ödesdigert beslut. Vår demokrati har kontroller och nödvändiga spärrar mot sådant. Ena dagen fattade den atenska demokratin beslut om avrättning gällande samtliga män på Lesbos, dagen efter ångrade de sig.

 Läser vi ”Staten” kan vi konstatera att Platon kan ha varit en av följande, möjligen en mix av dem: en antikens Pol Pot. En broder nummer ett, fast utan ett land att genomföra sin stora plan i. Jag är övertygad om att Pol Pot läste ”staten”. 

Platon kan ha varit en medborgare driven av vrede över en regim som dömt hans vän till döden. Drivkraften kan också ha varit rädsla för instabilitet och inbördeskrig. Men, han kan också ha varit en samhällskritiker som kritiserade demokratin, men ändå insåg att den var en förutsättning för hans verksamhet som filosof och kritiker.

(Nästa gång – Platons kritik mot demokratin)

Det här inlägget postades i Platon och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Platon III – Antikens potentielle Pol Pot?

  1. PeO_W skriver:

    Beträffande demokratin som styrelseskick så var det väl Churchill som sa att det är det minst dåliga styrelseskicket.

    I minst dålig ingår då det faktum att om människor inte behövde styrelse skulle inget styrelseskick alls behövas, anarkin har en lagbunden riktning mot diktatur och den starkes rätt.

    Faktum är att mänskligheten i grunden fortfarande är den hårlösa apa som levde i små grupper, utan fasta punkter i tillvaron, levandes som samlare. Den dagen någon kom på att vi kunde odla och föda upp vår mat blev rollfördelningen i ”flocken” förändrad. Till stora delar kan nog kvinnans underordnade ställning, historiskt sett, sägas grundläggas vid spannmålskvarnen. Likaså grundlades nog där konfrontationen mellan filosofernas Aten och soldaternas Sparta, en konflikt som levt vidare i kampen mellan reformister och konservativa, tänkare och bevarare.

    Platon, likaväl som Vonnegut, visade nog med sina texter, precis som Sokrates med sina frågor, oss läsare vägen in i tanken och eftertanken. De stora människorn är inte ledare och demagoger utan de som får tankar att spira.

    Gilla

  2. Ping: Jag kan inte undanhålla er detta… « PeoWagstrom’s Weblog

  3. csaar skriver:

    Exakt så! Platon ställer frågor som han tvingar oss att tänka på, men som vi vet att vi aldrig med säkerhet kommer att kunna besvara. Det är mycket tankeväckande och inspirerande.

    För att förstå hur stor Platon egentligen är kan vi ta ditt exempel om kvinnornas undertryckta roll i och med den agrara revolutionen – Platon såg det som självklart att kvinnor var jämlika männen i förmåga att styra en stat. I Aten, för 2500 år sedan, var det nog en av de största hädelser man kunde uttrycka.

    Jag tror Churchill sa att det finns inget värre styrelseskick än demokratin, förutom alla andra 🙂

    Jag tycker Churchill var orättvis, demokrati är bra, men blir inte bättre än vad vi gör den till. Sant är att det inte finns något bättre. Bara bra och sämre varianter av den.

    Gilla

  4. PeO_W skriver:

    Churchill var en maktmänniska och i det rike och i den tid av historien han var född var demokratin hans redskap.

    Churchill är för övrigt också en tänkvärd person, definitivt inte allt igenom god men vi är honom och hans land samt folk stort tack skyldig för deras envisa ståndaktighet. Britterna har haft en märklig förmåga att rädda resten av europas folk från diverse män med övermogna egon….

    Hmmmm, skrev visst en blogg om det också en gång. Historien är en aldrig sinanade källa till ämnen.

    Gilla

  5. csaar skriver:

    Jag är mycket kluven både till Churchill och Platon. Det är bra med människor som inte skyr några medel – om de råkar vara på den goda sidan, eller åtminstone på din sida 🙂

    Gilla

  6. PeO_W skriver:

    Ja man får lov att vara kluven och ransaka även sina egna motiv. Britterna har dock, som nation, stått upp för humanistiska värden och parlamentarism mer än de flesta genom historien. Även i beaktande av en sorglig historia som ”imperium”. Det är något hos det där envisa ö-folket som verkar likna något av en human ”fair-play” ambition. Inte ens när de slåss tillsammans med USA för en förlorad sak lyckas de sjunka lika lågt, jag har länge sökt efter var den där känslan kommer från hos dem. I allmänhet, genom historien, har de ju betett sig som svinpälsar de med men något finns det där…. något ädelt, finner inget bättre ord.

    Gilla

  7. PeO_W skriver:

    …å andra sidan, den tidiga industrialismen i England torde ha varit ”hell on earth” för arbetarna. I sanning ett motsägelsefullt rike.

    Gilla

  8. lenaalun skriver:

    Mycket bra blogginlägg och diskussion. Jag jublar. 😀 Kul att PeO har fått en stimulerande samtalspartner.

    Själv har jag varit djupt engagerad i demokratin från feministteologiskt kyrkokritiskt perspektiv;
    http://lenaalun.wordpress.com/2008/12/19/vad-menar-manniskan-med-radikal-demokrati/

    ”Denna underkastelse som är inskriven i de kristna skrifterna och förmedlad via dem härstammar inte från dem. Den är inte påhittad av kristen teologi utan uttrycktes först i den grekiska stadskontexten och förmedlades av grekisk-romersk filosofi. Idén om demokrati konstruerades inte i abstrakta, universella termer utan var rotad i en konkret social-politisk situation. Spänningen mellan det demokratiska idealet och de faktiska sociopolitiska “kyriarchala” strukturerna skapade den “kyriocentriska” ideologin med naturliga och gudagivna skillnader. Det hellenistiska paradigmet med kyriarkal underkastelse tillsammans med det romerska imperialistiska paradigmet bestämde den postkonstantinska ortodoxa kyrkans självförståelse. Vissa av Reformationens kyrkor rättade sig efter den klassiskt grekiska formen av “kyriarchy” som är inskriven i de pastorala breven och antog de institutionella strukturerna. Även modern kapitalistisk demokrati har grekisk-romansk filosofi som förebild och har då ärvt motsägelsen med ett herravälde byggt på sociopolitiska strukturer och en idealistisk demokratisk självförståelse.”

    Gilla

  9. csaar skriver:

    Angående britterna:
    Jag uttryckte beundran en gång för Gandhis antivåldsrörelse i Indien. Hur många gånger är våld onödigt? Tänk om Gandhis motstånd tagit våldsamt uttryck? Då hade vi aldrig fått veta att vägen lika väl kunde ha varit en utan våld. Hur många gånger är det inte tvärt om: att kombattanterna är övertygade om att det inte finns någon annan väg än våldets. Hur många gånger av de tillfällena hade antivåld varit lika effektivt?

    Svaret jag fick var: ”Ha! Det hade inte gått mot något annat imperium än det brittiska, för de var gentlemän…”

    Historiskt sett vet jag att de inte alltid var det… men kanske mer än de flesta?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s