Platon III – Antikens potentielle Pol Pot?

Sokrates tömmer den bittra kalken

Lite förenklat brukar man säga att Platon hatade demokratin som styrelseform, vidare i förenklingen brukar det hävdas att orsaken till detta hat berodde på Sokrates död. Närmarebestämt dennes avrättning i och genom demokratin i Aten. Jag brukar själv göra mig skyldig till denna förenkling, för den är fullt möjlig, rent av trolig.

 Hatet, om det nu ens var hat, var inte omotiverat. Platon var filosof, en filosof ger inte yttryck för saker och ting utan argument. Men, det var inte hat allena som fick honom att skriva ”Staten”, inte heller berodde allt på Sokrates. Platon drevs av rädsla och tidigare erfarenheter. Kanske var det så att när Sokrates tömde sin bägare fylldes Platons på ytterligare och rann slutligen över.

 I sin ungdom upplevde Platon hur atenare slogs mot atenare i ett inbördeskrig som dels ledde till ett tillfälligt slut för demokratin där och en tillfällig uppkomst av tyranni – styret av de trettio. Demokratin återställdes efter några år, men inbördeskrig är utan undantag grymma inslag i mänsklighetens historia. Till viss del gav han den instabila demokratin skulden. Han ville, genom ”Staten” beskriva ett samhälle i fullkomlig stabilitet och om ni läser ”staten” kommer ni att upptäcka att det hela påminner väldigt mycket om en myrstack. Ytterligheterna blir mer och mer extrema under statsbyggets gång och det slutar inte bättre än att Sokrates säger att alla över tio år skall föras ut ur staden, de är redan ”förstörda”. Vad Platon menar är att de skall avrättas.

 Somliga påstår att Platons teoretiska statsbygge är ett sätt att tala om för oss att den perfekta staten är en omöjlighet, att vi får nöja oss med de styrelseskick vi har. Något ambivalent är han ibland i fråga om demokratin. Platon kan sträcka sig så långt som att säga att den är den mest jämlika eller kanske renhårigaste av styrelseskick, men inte den som är mest rättvis. Rättvisa är den stora frågan i ”Staten”. Jämlikhet och rättvisa är inte samma sak. Rättvisa kan tolkas som ”rätt genom visdom”. Hur som helst placerar Platon demokratin näst sist bland de styrelseformer han räknar upp, sämst är tyranniet som i sin tur är en följd av demokrati.

 Det är med kuslig precision Platon beskriver Hitlers maktövertagande i Tyskland och följderna där av, 2500 år före detta inträffade. Mönstren är tydliga, vi kan även se dem i Saddam Husseins maktövertagande och styre.

 Det måste poängteras att den demokrati Platon kritiserade var en direkt demokrati, vilket är demagogens habitat. I Aten röstade de om allt, direkt. Det räcker att uppleva hjärntvätt i en minut efter en god talares uppträde för att lägga sin röst fel, ta ett ödesdigert beslut. Vår demokrati har kontroller och nödvändiga spärrar mot sådant. Ena dagen fattade den atenska demokratin beslut om avrättning gällande samtliga män på Lesbos, dagen efter ångrade de sig.

 Läser vi ”Staten” kan vi konstatera att Platon kan ha varit en av följande, möjligen en mix av dem: en antikens Pol Pot. En broder nummer ett, fast utan ett land att genomföra sin stora plan i. Jag är övertygad om att Pol Pot läste ”staten”. 

Platon kan ha varit en medborgare driven av vrede över en regim som dömt hans vän till döden. Drivkraften kan också ha varit rädsla för instabilitet och inbördeskrig. Men, han kan också ha varit en samhällskritiker som kritiserade demokratin, men ändå insåg att den var en förutsättning för hans verksamhet som filosof och kritiker.

(Nästa gång – Platons kritik mot demokratin)