Platon I – censur

 

I ”Staten” låter Platon sin store idol Sokrates tala för ett, åtminstone i hans tycke, idealsamhälle. En sak som debatteras är media, även om ordet som används i ”staten” för detta begrepp är ”musik”.

 Sokrates anser att media är av yttersta vikt i skapandet av en ideal stat. Vi bör inte vara förvånade idag att det faktiskt är så. Möjligtvis kan vi reflektera över att det var ett faktum för 2500 år sedan och att få verkar tänka på det idag.

 Media är av särskild vikt vad det gäller ungdomar, säger Sokrates. Det är den mest lättpåverkade gruppen, särskilt i fråga om, surprise, surprise: musik. Och nu menar han faktiskt musik.

 Det finns speciella litterära verk och vissa sätt att skriva, samt vissa teman som är direkt skadliga för samhället, säger Sokrates. Därför bör dessa styggelser censureras.

 Ett verk bör inte framställa onda människor som lyckliga, eller goda människor som olyckliga. Det är inte bra om medborgarna får för sig att det lönar sig att vara ond.

 Ett verk bör inte framställa gudarna från deras sämsta sidor. Gudarna skall vara förebilder. Om de dödar varandra och horar runt är det en indikation på att sådant beteende är att föredra.

 Ett verk bör inte framställa livet efter döden som något fruktansvärt. De som är satta att skydda staten skall göra det utan fruktan. Ja, de skall göra det med iver.

 Censur är ett mycket fult ord i en demokrati. Men, hade Sokrates (Platon) fel i sina slutsatser om vad viss form av litteratur (media) kan leda till? Jag tror inte det. Om vi inte på något sätt påverkas av det vi ser, läser och hör är det ingen idé att lägga tid på media. Alltså påverkas vi och även jag tror att ungdomen påverkas mest. Vilken förälder låter sitt barn ta del av vad som helst på DVD och Internet?

 Jag är inte för censur – långt därifrån. Hade vi byggt Platons idealsamhälle skulle det få bli utan Iliaden och det mesta ur grekisk mytologi. sedan hade det bara fortsatt, hej då Pulp Fiction, goddag Björnes magasin. Vi hade berövats möjligheten att välja mellan bra och dåligt. Platons idéer om hur samhället borde se ut är utan omsvep skräckläsning för varje demokrat, ja till och med för de flesta som vill kasta demokratin på gödselstacken.

 John Stuart Mills argument mot censur står sig än idag. Vem skall vara censureraren? Hur vet censureraren vad som bör censureras? Hade samhället bestått av fjortonåringar med undantaget en vuxen, då hade kanske svaret varit givet. Vidare är censur kontraproduktivt – inget blir så åtråvärt och intressant som det förbjudna, samt utvecklingshämmande: det vi idag ser som litterära klassiker och stora vetenskapliga framsteg var inte sällan föremål för censur i sin tid.

 Men, vad är det egentligen massmedia ägnar sig åt? Jo en slags självcensur där många tidningar och tv-kanaler lyfter fram det sensationella framför det som visar och speglar en mer sannare bild av verkligheten. För all del, finns det mördarkaniner vill jag veta det, men jag vill inte att de skall trolla fram dem om de inte finns. I sådant fall kan jag hellre nöja mig med en glad nyhet.

 De censurerar sig själva under mammons ok och slår sig på brösten av stolthet. Varför inte pröva ett nytt grepp: försök förmedla en så korrekt bild av verkligheten som möjligt – vi kan ta det, vi vill ha det, amen.

 (Det är klart – ibland måste saker och ting förenklas för att medborgaren skall kunna ta till sig. Det är en intressant sak som jag  skall ta upp en annan gång.)