En dag tog Abraham med sig sin son, Isak, på en lång och dyster vandring. Gud hade sagt åt, ja befallt, Abraham att offra sin son till honom, så det tänkte Abraham göra. Väl framme vid stället där offret skulle ske och med Isak fjättrad med blottad strupe stoppade Gud Abraham från att utföra denna handling. Han, Gud, hade fått tillräckligt på fötterna för att nu sannerligen veta att Abraham var honom trogen, för Gud är utan tvekan en svartsjuk gud. Åtminstone står det så i Gamla Testamentet.
Den som inte hajar till över detta scenario är antingen trög, empatiskt begränsad eller djupt troende fundamentalist. För häri ligger många problem. Om någon idag nära nog skär halsen av sitt barn och påstår att Gud ville det, men lyckligtvis också stoppade den potentielle barnamördaren i sista stund hade han förlorat vårdnaden, förklarats befinna sig bortom sunda sinnen och burats in på en låst paviljong.
Hur blev relationen mellan Abraham och Isak efter denna ”incident”?
Om Gud är allvetande, borde han då inte redan ha vetat om att Abraham skulle genomföra handlingen om Gud bad om den? Var inte hans begäran helt onödig? Eller var det Abraham som skulle ha klart för sig vart skåpet ska stå? Bli medveten om vilken makt han underkastat sig? Oavsett vilket – var det rätt att utsätta Isak för det hela?
Hur bemöter en troende av idag dessa funderingar? Jag ställer dem frågan: Skulle du offra ditt barn om Gud befallde dig? De skulle nog inte säga ja. Kanske skulle de slingra sig och säga: ”Min tro är inte lika stark som Abrahams” Då frågar jag, ”skulle du vilja att den var det?”
Kanske skulle den kristne säga, ”det där var ju i gamla testamentet. Kristendomen bygger på det nya…mest.” Jag frågar: ”så Gud gör inte så i Nya Testamentet? Har han förändrats? Kan Gud förändras med tiden?”
Vad hade hänt om Abraham hade vägrat? ”Nej, den här överenskommelsen funkar inte för mig, leta upp någon annan.”
I krigsdrabbade områden, där konflikter utvecklat långtgående infektion i form av hat, misstänksamhet och etnisk rensning tvingar soldater eller rebeller sina fångar, sina offer, att döda anhöriga. Vi fördömer sådana handlingar. Vi kallar dessa handlingar för omänskliga. Men, kan vi kalla dem ogudaktiga?
Det finns naturligtvis ytterligare en anledning till att inte uppröras över scenariot med Abraham och Isak: tron att det inte har inträffat.
Filmen ”Begynnelsen” löser ”Abraham-Isak-kniven incidenten” på ett finurligt sätt. Isak är vuxen när befallningen kommer. För all del Det skulle kunna vara en möjlighet. Men, jag tror ändå att dras far och son- relation blev en aning frostig.
Csaar's 
Pingback: Csaar. « PeoWagstrom’s Weblog
Ännu ett mästerverk. Bra jobbat.
GillaGilla
En mycket bra textanalys. Klart tänkvärt. Mina tankebanor går helt i linje med dina.
Gud utvecklas också, vad jag förstår. Gud är medvetande och det kan bli högre. Vi höjer och sänker våra frekvenser alltefter dagsformen.
Guds pedagogik är inte svår att sätta sig in i. Men i backspegeln går det att begripa. Detta var pedagagogik skräddarsytt för Abraham och Isak.
Som frånskild mor är det inte svårt att se vilka oblodiga offer jag har gjort mig skyldig till i relation till mig själv och till mina barn. Bibeltexten kan appliceras rakt in i svensk verklighet på 2000-talet.
GillaGilla
Tack lenaalun,
Själv tror jag att händelsen är en uppgörelse med seden att offra människor, vilket var utbrett och till och med förekommer vid ett par tillfällen i GT. Det är barn som offras av sina fäder vid de tillfällena, men dem känner du nog redan till.
Jag kopplar samman det hela med förbudet mot att äta griskött. Det är ju brännoffer som gäller i GT. Gris och människa lär ha liknande aroma vid grillning, något som lär ha fått både en och annan brandman att rata fläskkött. Jag vet inte om det stämmer, men om det gör det tycker jag att det argumentet är det mest troliga i förbudet mot griskött. (förutom det som Biblen faktiskt säger. Att djuret är orent – en blandning som har klövar, men inte idisslar)
Om det är så att man ratat människan som brännoffer och genom det också ratat fläskköttet tycker jag att det är den mest sympatiska orsaken till att inte äta fläsk. Men, nu märker jag att jag är inne på ett helt annat spår.
GillaGilla