Born like this
Into this
As the chalk faces smile
As Mrs. Death laughs
As political landscapes dissolve
As the oily fish spit out their oily prey
***
I min ungdom fruktade jag lite annorlunda än många andra killar. När de oroade sig för tjejer, acne och att bli utanför innegänget – ett gäng vars existens jag långt senare tillfullo blev varse, flera år senare faktiskt – då oroade jag mig för Atomvinter, kampen mellan öst – och västblocket, Berlinmuren, långdistansrobotar med kärnvapenbestyckning, ect. Nå, inte enbart dessa ting. Jag fruktade också en ny lungpestpandemi med superresistenta bakterier frambringade på muterade pansarloppor. Jag tror att den sistnämnda rädslan hängde ihop med de föregående. Mest av allt oroade jag mig för den mänskliga faktorn mitt i allt detta. Först nu på senare år har jag fått ta del av information som avslöjar att allt detta vid minst ett tillfälle undveks tack vare den mänskliga faktorn – någon ignorerade alla varningssignaler som skvallrade om ett globalt kärnvapenbestyckat anfall och lät bli att besvara elden, med dito vapenarsenal a la atomklyvning. De misstänkte att det var falskt alarm, vilket visade sig vara en fullkomligt korrekt misstanke.
***
It will be guns and roving mobs
Land will be useless
Food will become a diminishing return
Nuclear power will be taken over by the many
Explosions will continually shake the earth
Radiated men will eat the flesh of radiated men
The rotting bodies of men and animals will stink in the dark wind
And there will be the most beautiful silence never heard
Land will be useless
Food will become a diminishing return
Nuclear power will be taken over by the many
Explosions will continually shake the earth
Radiated men will eat the flesh of radiated men
The rotting bodies of men and animals will stink in the dark wind
And there will be the most beautiful silence never heard
***
Alla filmer som producerades vid den här tiden (mitten av 80-talet) var på tok för muntra för min version av hur det hela skulle kunna te sig. ”Mad Max – bortom Thunderdome” var rena komedin. Även här fick jag vänta innan det blev rätt. En korrekt beskrivning av världen efter bomben kom med Cormac McCarthys bok ”The road”. Som så ofta är fallet blir den stora bilden mer verklig i beskrivningen av en liten detalj i den: En far och en son, på vägen, i svampmolnets skugga.
Den citerade dikten är bitar ur ”Dinosauria, We” av Charles Bukowski.
Csaar's 