”Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet”.
Fredrik Reinfeldt, statsminister
Givetvis hade det varit smartare, och dessutom mer korrekt av Reinfeldt att säga ”infödda svenskar”, men det hade inte utplånat det faktum att etnicitet finns. Stundom är folk stolta över sin egen etnicitet, andra gånger utrotar de en annan grupp på grund av deras. Det sistnämnda för våra tankar till uttryck som ”etnisk rensning” och liknande. Det föder en aversion mot begreppet så fort det placeras i ett negativt sammanhang, som i det här fallet arbetslöshet. Det är också värt att notera att ytterst få har bekymmer med att begreppet används i ett positivt sammanhang.
Folk delar in andra folk i mentala fack beroende på deras tro, seder, var de kommer ifrån och hur de ser ut. Det är så klart inbjudande att tro att detta är en slags intellektuell defekt, en sed som inte hör hemma i ett tolerant, demokratiskt och modernt samhälle. Men, fallenheten att ordna och kategorisera är djupt rotad i oss människor. Vi hade aldrig överlevt som art om vi inte hade haft förmågan att skilja ätbara växter från giftiga och farliga djur från ofarliga genom att kategorisera dem.
Dessutom, om etnicitet inte fanns skulle ingen heller kunna vara glad över mångfald eller vara stolt över vissa utmärkande kulturella skillnader. Människor som delar en gemensam kultur och en gemensam historia kan ofta klassas som en grupp, inte bara av utomstående men givetvis också utifrån en uppfattning de själva har. Den svensk som stöter på en annan svensk i en, från vårt land sett, avlägsen avkrok i världen förstår nog vad jag menar. Vi skulle kanske skämmas om vår landsman gjorde något dumt och känna stolthet om han eller hon gjorde något bra. Dessa känslor tyder på ett band av etnicitet oss emellan.
Faran med etnicitet är att det är ett begrepp som snabbt kan missbrukas av tvivelaktiga sammanslutningar i samhället. När folk känner att samhällets olika instanser och etablissemang inte tickar på så friktionsfritt som de önskar är det lätt att gå bortom de verkliga orsakerna bakom problemet för att skylla på en annan grupp i samhället. När enskilda personer inom en etnisk grupp begår en upprörande handling eller yttrar något oacceptabelt är det lätt för många att döma hela gruppen. Därför är korrekt statistisk och fakta extremt viktigt i dessa frågor och inget vi skall undvika av rädsla för att undersökningar och rapporter kan påvisa mindre önskvärda resultat.
Det egentliga problemet med vår statsministers uttalande är det faktum att han brukade en term som inte finns presenterad i den statistik över arbetslöshet som Statistiska centralbyrån sammanställer. Han borde i stället ha använt begreppet ”infödd svensk”, som enligt SCB avses en person som är född i Sverige av två svenskfödda föräldrar. Etnicitet kan vara ett svårgreppbart och diffust ord att definiera, vilket förmodligen är anledningen till att SCB inte bygger sin statistik kring det. Om vi inte kan utläsa vad eller vilka statistiken egentligen avser blir den värdelös.
Även om vi kan, föga förvånande, konstatera att olika etniciteter ändå existerar överskuggas samliga grupperingar i samhället av ett övergripande faktum: vi ingår alla i en gemensam sammanslutning och det är, på ett eller annat vis, som medlemmar i det här samhället och i den här demokratin. Grupperingar kan bildas genom att människor känner samhörighet, men också genom att de känner utanförskap. Därför är det egentligen mycket glädjande att statsministern nu erkänt en från regeringen länge förnekad realitet: det finns skikt i samhället, eller samhällsklasser om ni så vill. Inom somliga skikt har folk det sämre. Visst har varje enskild individ ett eget ansvar, men en klok regering inser vikten av att samhällets medlemmar känner gemenskap, för på det följer gemensamt ansvar.
Utanförskap är ett mycket dåligt incitament för gemensamt ansvar. Statsministers politikiska motståndare må raljera om hur han pekar ut vissa grupper i samhället. Vi kan lika gärna hävda att dessa grupper inte blir utpekade, utan egentligen, äntligen blir sedda vilket är ett första steg mot en känsla av gemenskap. Arbetslösa invandare vet så klart att de är invandare, arbetslösa och inte ensamma i sin situation. Vi skall inte förolämpa deras intellektuella förmåga genom att offentligt försöka förneka något de är fullt medvetna om.
