Språket II – kollektiv kunskapsbank

Språket har, för människan, haft lika stor betydelse som Internet har haft för datorn. Nej, det var minst sagt en litotes. Men, jämförelsen är inte helt greppad ur tomma luften. Språket, liksom Internet, kopplar med stor effektivitet ihop enheterna så att information, ibland av mycket komplicerad natur, kan förmedlas fram och tillbaka. Vi kan, tillskillnad från andra djur, kommunicera på en mycket abstrakt nivå. Vi kan med exakthet redogöra för vad som har hänt, när det hände och hur vi tänkte när det hända. Håll i er. Det blir ännu bättre, för inte nog med det. Vi kan berätta vad som kommer att hända, när det kommer att hända och redogöra för vad vi förmodligen kommer att tänka när händelsen inträffar i framtiden.

 Tack vare språket har vi kunnat ärva våra förfäders erfarenheter. Och detta är unikt. Det normala är att en arts organismer ärver egenskaper från generationerna före, allt i enlighet med det selektiva urvalet. Det selektiva urvalet har gett människan en otroligt effektiv egenskap – språket och med språkets hjälp kan vi anpassa oss till olika miljöer fortare än någon annan varelse. Vi kan till och med skapa vår egen miljö genom erfarenheter som andra förmedlar – elden, kläder, hus, värmepump, pelletsbrännare.  Anledningen är att vi inte behöver vänta på att den bäst lämpade fortplantar sig och sprider egenskapen vidare. Vi kan helt enkelt säga: ”Ta med dig en knölpåk för det finns lejon ute på savannen.”

 Inte sällan går dagens människa omkring och tror att dåtidens människa var trögare för att hon inte visste vad vi idag vet. I morgon kommer kanske andra människor att tycka samma sak om oss. Allt i takt med att den kollektiva kunskapsbanken växer. Nästan allt du vet har någon annan, kanske för mycket länge sedan, funderat fram åt dig, så språket som spridare av erfarenheter fungerar inte bara i rum utan även genom tid tack vara vårt kollektiva minne och skriftspråket.

 Vi borde visa respekt för de som framhärdade i den neolitiska eran. Trots att de visste mindre än vad vi vet idag säkrade de en framtid för kommande generationer. Trots att vi vet så oändligt mycket mer är det osäkert om vi kommer att klara av samma bedrift.

 Vilka är det nu som är tröga?

Språket I – Konsten säga mycket om inget

Inte sällan avslöjas en bluff i konstvärlden. en uppmärksammad och kritikerrosad utställning visar sig vara en schimpans verk, eller varför inte noshörnings? i bästa fall ett förvisso mycket ungt människobarn. Representanter från andra områden, ur spektra av ting mänskligheten kan förmå sig att prestera tack vara intellekt och andra egenskaper oss förunnat, ler i mjugg. Men, det sker av okunskap i så fall: detta är ett fenomen som kan inträffa och utan tvekan inträffar inom deras eget område. Vad detta nu månde vara.

En föreläsare kan exempelvis genomföra sitt föredrag så väl och med sådan entusiasm att åhörarna lämnar salen svävandes på rent lyriska moln, men med föga eller intet nytt i fråga om kunskap som behållning efter föreläsningen. Vi väljer hellre att bli hänförda än upplysta, inte sällan förväxlar vi dessa båda ting, eller rent av tar dem för att vara samma sak.

Det har genomförts en del experiment på fenomenet och det visade sig att åhörare, experter på ett rent vetenskapligt område, inte kunde penetrera den mask av charm och retorik en föga insatt skådespelare tog i bruk under sitt ”föredrag”. Vid ett tillfälle vågade skådespelaren rent av på konststycket att sammanfatta vad han hade sagt. Ett konststycke i mening att han egentligen inte hade sagt något alls av värde. Men, det gick.

Varför går vi på det? Varför inte räcka upp handen en gång till och hävda med bestämdhet att ”du har faktiskt fortfarande inte förklarat vad du menar”. De finns de som ägnar sig åt mundiarré som, om vi verkligen lyssnar noga, tar sig rent sagomässiga utsvävningar och det är märkligt att vi inte gör som flickan i ”Kejsarens nya kläder” – pekar och säger som det är.

Av rädsla för att göra bort oss, gör vi bort oss ännu mer.

Året var 1993

Jag undrar i mitt stilla sinne om alla dessa år räcker. Om åren där emellan då och nu är tillräckliga för att min oro inte skall spädas på ytterligare. 1993 var jag 20 år och monterade kylskåp i en obskyr liten fabrik belägen i en skog på gränsen mellan Blekinge och Småland. Antingen det, eller så bar jag plank och staplade bräder på ett sågverk som, genom de industriella krafterna, var utslängt i samma gränstrakter.

 Fredrik Reinfeldt satt redan i riksdagen. Detta var också det år ”Det sovande folket” publicerades. Vid pennan satt Fredrik Reinfeldt.

 1993 stötte jag på mer humanism, kritisk reflektion, eftertanke, förståelse och djupare insikter på verkstadsgolvet, i fikarutan, vid hyveln, klyven och kapen än Reinfeldt lyckades plita ner i sin bok.

 Detta väcker onekligen tankar. Jag kan nämna två – en märklig och en fullt förståelig.

 Det är märkligt att inte någon av mina forna arbetskamrater besitter posten som vår statsminister, för de hade, med tanke på ”Det sovande folket” varit betydligt lämpligare. Och, det är därför fullt förståeligt att boken är så svår att få tag i.

Året var 1973

Hans liv hade lika stort värde som de liv tillhörande andra människor, varken mer eller mindre. Och även om jag inte kände honom är jag säker på att han såg sina olycksbröder, de som satt inspärrade med honom, som sina likar.

 Den officer som bestämde över fånglägret – en sportarena – såg saken annorlunda. Det gjorde även regimen. Fångvaktarna, bödlarna och deras hantlangare ägnade honom speciell uppmärksamhet.

 Av alla tusen fångar fruktade de just hans röst, just tonerna från hans gitarr allra mest.

 Två gånger höll hans kropp på att försvinna i massgravarnas förtvivlande mörker. En gång kände någon igen hans ansikte som mirakulöst nog inte hade perforerats av maskingevärens kulor. En annan gång förstod man vem kroppen hade tillhört eftersom bödlarna hade brutit hans händer vid lederna. Det var, så att säga, färdigtspelat för hans del.

 Hans liv var naturligtvis inte mer värt än någon annans. Jag hade gärna skrivit om de hundratals som sänktes fjättrade vid armeringsjärn i Stilla havet. Men, om dem vet jag intet, inte ens deras namn.

 Hans namn var Victor Jara.

What’s the problem?

“A good compromise, a good piece of legislation, is like a good sentence; or a good piece of music. Everybody can recognize it. They say, ‘Huh. It works. It makes sense.”
Barack Obama

 Om vi skall tro medierna idag har antagligen en av två ting inträffat, kanske båda. Antingen har Obama totalt missbedömt det amerikanska folket – de känner inte igen ett bra lagförslag när de ser det. Det kan också vara så att de mycket väl förstår och känner igen vad de ser och tycker helt enkelt inte om det ändå. Hur som helst är det samma sak: de känner inte igen en bra sak när de ser den.

 För många i vårt, stundom kalla, och ständigt avlånga land är det något obegripligt – att inte vilja ge något litet för sin egen och andras trygghet gällande hälsa i solidaritetens namn. Vi har alltså ett folk som utan någon större tvekan kan skicka sina unga män i döden för att förbättra livskvalitet för ett avlägset folk på andra sidan jorden. Men, de kan inte tänka sig att på helt fredlig väg göra samma sak för sina egna landsmän?

 Det är något lurt här.

 ”Jämlikhet är måhända en rättighet, men ingen makt i världen kan förvandla det till ett faktum.”

Honore de Balzac

 Under en konferens mellan USA och Sovjetunionen någon gång under det kalla kriget dagar infann sig en stund av samförstånd. Representanterna för de båda giganterna kunde enas om människors lika värde och rättigheter. Samförståndet höll fram till det att begreppen skulle definieras: Sovjet ansåg att detta rörde sig om allas rätt till exempelvis lika (god) sjukhusvård och sådant. Medan USA mer ansåg att rättighet var synonymt med frihet.

 “Those who would give up essential liberty to purchase a little temporary safety deserve neither liberty nor safety.”

Benjamin Franklin

Franklins citat är ett ultimatum, lika så de inställningar som både Sovjetunionen och USA intog under sin konferens. Jag anser på inga vis att något av synsätten är helt rätt och förövrigt är ultimatum något som kan brukas mot barn som inte äter upp sin spenat, men inte ett helt folk. För vad är nyttan av att fullständigt fri om det innebär att du tynar bort i en rännsten eller blir skjuten av en annan medborgare för att det ingår i dennes frihet att få äga ett vapen, som medborgaren dessutom anser sig ha frihet att bruka efter eget gottfinnande?

 Vidare, vad är det för nytta med att bli kurerad på bästa sätt ena månaden så att du i ett obevakat ögonblick yttrar dig missgynnsamt mot regimen, för att näst kommande månad torteras och utsättas för en akut blyförgiftning i huvudet?

 Jag överdriver givetvis.

 Inget av detta kommer som sagt  bli kutym i och med Obamas hälsoreform. Genom att påtvinga alla medborgare en högre grad av solidaritet för ett mycket litet och rimligt pris, kommer hon paradoxalt nog att bli friare. Med en hälsoreform behöver hon inte vara helt beroende av alla runt omkring henne i händelse av sjukdom. Hon kan, hör och häpna, uttrycka sin egen åsikt. Erkänna att hon är ateist, säga sitt hjärtas mening. Och, detta kommer att bli ett hårt slag mot den dubbelmoral som råder i världens största demokrati.

Foliehattar II – en fara för vår hälsa

Nåväl, medborgare, följande är något jag har misstänkt länge: slutet på vår civilisation kommer inte att vara resultatet av något vi gör, utan resultatet av något vi, i vår enfald, underlåter oss att göra.

 Som tillexempel den här debatten om svininfluensavaccinets vara eller icke vara i vårt blodomlopp. Det har onekligen gått troll i ämnet och det är något som ökar risken för att många slutar hänga med. De första som faller offer, som seglar iväg ut i okunnighetens yttre rymd vid nästa kurva är konspirationsteoretikerna, de överkritiska, de okritiska, nämligen kvällspressens läsare. Det finns så klart fler kategorier människor som är på väg ut, eller redan svävar längre och längre bort i hänförd viktlöshet från vad vill väljer att kalla det sunda förnuftet. Somliga av dessa har inte ens läst en enda rad, eller lyssna på en enda radiovåg i ämnet – de bara tycker och upphöjer sitt tyckande till en dogm. Vi kan dock vara säkra på att dessa har lyssnat på en eller flera filtrerade versioner om vaccinering, förmedlad av någon bekant som i sin tur har läst – just det – kvällsblaskan.

 Vi kan mycket väl ha vår uppfattning klar angående svininfluensa och vaccinering. Men uppfattningen bör vara baserad på fakta i ämnet, så som fakta i ämnet ser ut nu. Detta innebär att vi i allmänhet kan ändra uppfattning och i synnerhet inte betraktar uppfattningen som en dogm. För, här i ligger en skillnad – sättet på vilket vi tar reda på och analyserar information borde vara en dogm, inte kvällspressens önskan att sälja lösnummer. En önskan eller dogm som tyvärr undertrycker viljan att presentera fakta – en tidnings egentliga huvudsyfte om den skall vara till någon samhällig nytta, men det kanske den inte ska.

 I ljuset av detta välkomnar jag nästan tidningsdöden. Jag säger nästan för tyvärr vet jag att det inte kommer att vara de tidningar som ger folket vad folket vill ha som dukar under först, utan de tidningar som ger folket vad folket behöver.

 Slutet på vår civilisation kommer inte att vara resultatet av något vi gör, utan resultatet av något vi, i vår enfald, underlåter oss att göra. Närmare bestämt att tänka.

Manifest

Facklig verksamhet är en kamp mot arbetsgivaren, den hand som föder dig. Men utan din hand får ej heller arbetsgivaren någon föda.

Idag verkar somliga tro att kampen är onödig och förlegad. Något som hör det förgångna till. Representanter av denna åsikt finner vi, dels bland arbetsgivare, dels bland de arbetstagare som inte inser att facklig verksamhet har varit, är och alltid kommer att vara nödvändig så länge förhållandena är sådana att en del arbetar för andra av nödvändighet för sig och sin familjs försörjning.

Det är möjligt att se bakåt i tiden. Jag syftar här inte på bläddrandet i gamla källor och letandet bland historiska kvarlevor genom vilka vi skapar en bild av hur saker och ting möjligtvis inträffade och tedde sig genom historien. Även om den formen av tillbakablick hade varit givande för var och en som ”undrar vad facket någonsin har uträttat?” Om ni, kanske föga genomtänkt, skulle få för er att titta på solen en stund, ser ni bokstavligt talat bakåt i tiden. Åtta minuter för att vara exakt. Det är nämligen med den hastighet ljuset färdas. Med ett teleskop skulle ni kunna se ännu längre bakåt i tiden.

Jag förhäver mig något och hävdar att det dessutom är möjligt att resa bakåt i tiden, åtminstone på arbetsmarknaden. Allt som krävs är att vi stryker de av arbetare och arbetsgivare framförhandlade och bittert framkämpade kollektivavtal som finns. Vi skulle med lätthet kunna ta oss 100 år bakåt i tiden, kanske ännu längre. Är det någon som vill prova?  Jag vet att arbetsgivare vill.

Så, det är med viss vemod jag åter igen kan konstatera:

Det finns skikt i samhället. Överklassens största seger är att de har lyckats övertyga den genomsittlige medborgaren om den falska motsatsen.

Republikaner – enögda demokrater?

Undersökningar i USA har visat att republikaner är mer selektiva än demokrater i sin konsumtion av media rörande ideologier och politik. Det är inte så att republikanerna väljer tidningar och tv-kanaler de efter moget övervägande finner mest trovärdiga. De väljer att ta till sig information som stödjer republikanens sätt att se på värden och väljer, i de fall det genom undersökning kan konstateras, medvetet bort information som skulle kunna ifrågasätta republikanens politiska övertygelse.

 Det är till yttermera visso inte hela sanningen enligt en av undersökningarna: republikaner tar visst till sig motsägande argument från demokraternas sida. Men, endast då dessa argument är så svaga att de hjälper till att cementera deras övertygelse ytterligare.

 Inställningen ger också en förklaring till en del ”konstigheter” vi får ta del av från USA angående bland annat evolutionen och inställningen till ateism.

 “No, I don’t know that atheists should be considered as citizens, nor should they be considered as patriots. This is one nation under God.” (President George Bush)

 För ett parti är denna typ av väljare en underbar tillgång. Det spelar ingen roll hur fel partiet har, väljarna har själva försett sig med skygglappar. Motståndarsidan kan argumentera bäst de vill – republikaner lyssnar icke.

 För samhället, däremot, finns flera nackdelar med denna typ av medborgare. En stor del av populationen riskerar att i viss mån förpassa sig själva till en slags fantasivärd. Det kan gå riktigt illa. I fallet med republikanerna kan vi likna George W. Bush vid en psykotisk lokförare som med frenesi hystade in kol i brasan även om bergväggen kom allt närmare.

 Eller så här för att få den politiska symboliken komplett: det är inte konstigt att den store republikanske elefanten tycks svårmanövrerbar och något skenande när den väl fått upp farten. Den lyssnar inte på dem som står vid sidan om och försöker göra den uppmärksam på stupet längre fram.

 Vilket parti i Sverige kan förlita sig på så lojala väljare?

 Det ultimata beviset för sann hängivenhet och övertygelse är att med stolthet framstå som en idiot för sitt partis skull. 

  En lättvariant av assassiner i ideologi, som hoppar från klippborgens murar om Den gamle på berget befaller det.

Schlemklumpfs illustrerade poem

Nu är den här!  – Schlemklumpfs illustrerade poem. Schlemklumpf, alias Marcus Jansson, eller är det tvärt om? Jag blir osäker, är i mitt tycke en ordkonstnär av stora mått. Det är inte konstigt att hans dikter fått en viss spridning innan boken ens har kommit i tryck, via tonsättningar och framföranden i Radio Kronoberg, samt som insändare och högt uppskattade inslag i lokala revyer.

Det hela rör sig om 85 sidor Burlesk humor och samhällskritik på vers, med en hmm, lite mystisk förkärlek för riktigt gamla människors uppror mot Etablissemang av olika slag. Den är dessutom, eller rättare sagt givetvis, rikt illustrerad av undertecknad.

Boken är i sig en gedigen historia: käreksfullt inbunden och med hårda pärmar, mattsvart finish. En perfekt present att ge bort till den man misstänker besitter ett uns av sjuk humor.

Pris: 180 riksdaler (porto är redan inbakat i detta resonabla pris)

Tvekan ej, medborgare – mejla in din beställning:

csaar@msn.com

Girighet är en dödssynd

Under en arbetsplatsträff på ett svenskt företag får de anställda beskedet att personalstyrkan ska bantas ner. Då läser en av de anställda upp denna text.

(John Emanuelsson)